märkningar, i dagDOKGn: han hade, om han sa velat, på helt annan och genare väg kunnat afskafsa densamma, i händelse han funnit grundade skål dertill vara för handen. Ått intordra upplysningar i en sak, om hvilken man blifvit så upplyst, man någonsin kan blifva, är en låjlighet, som allraminst en så högt uppsalt person, som grefve Löwenhielm borde täta komuna sig till last. Den tredje bocken uti ifrågavarande anmärkningar består derutinnan, alt Hr grelven och fandsböfdingen uttryckt sig på ett så mörkt och otydliet sätt, att man nästan kunde vara frestad att tro, det han icke sjell förstatt, hvad han skrifvili. — IYandshösdingeembetet uppmanas alt e affordra Magistratens utlåtande på nad lnglig grund en sådan taxa är resande lsanLU, och omedelbart derpå följer: hvilket af ent företedt protokollsutdrag synes vara tillJullet. — Synes af protokollsutdraget det vara tlHället? (fallet?) att taxan tillkommit på taaliz erond, så är ju det af Hr grelven och landshöldingen i dagboken anförda klagomålet icke allenast äöfversladigt, utan tillochmed etillbörliat, och lir grefven hunde då alltför gerna hafva sparat både landshöfdingeembetet i Götheborg ech magistraten i Uddevalla mödan att tyda sina orakelspräk. Måhämda erinrade sig dock tr årefven, att när dagboken genom vederbörandes försorg blef sorstbemälte auktoritet förelagd, så var han sjel tillstädes och kunde dr tpän och tolka det, som syntes andra vanlisa menniskor dunkelt och otydligt. Den fjerde bocken, som Herr grefven och londshöfdingen uti denna sin stilölning latit komma sig till last, är, att han, på en så slipprig grund, som löst prat och sqvaller, anklagat stadssiskalen i Uddevatla för tjensteförsumlighet i mer än ett hänseende, och detta oaktadt Herr landsnöfdingen sjelf insett, att gen sådan anklagelse ingenting bevisar. Minne väl ett sådant handulessåti är ädelt ocheridderligt? Männe väl det postar en länets högste styresman, att, på grund af hvad den förste, den bäste pratmakare kan hafva att berätta, stämpla en ortens tjensteman såsom en mutkolf, en brottslingarnes medhallare? Männe det ens kan kalsas förnuftigt att påstå, det en dauktoriteta befinner sig i amissaklninge, endast derföre, att en dräng, eller en piga, behacat tala illa om densamma, eller uppramsa en hop saker, hvilka den berättande tyckes hafva haft lika litet reda på, som Herr gresve Löwenhiebn för tillfället synes hafva kunnat göra sig reda för, hvad som var rätt och tillbörligt — hvad som var honom, såsom landshöfding, tillständigt och värdigt?.... Hr grelven har sjelf en sång ådagalagt den yttersta grad af ömtalighet, då hans duglighet såsom embetsman ifr: igasallesBorde han icke då från sim egen känsla bafva kunnat sluta sig till, att det för en annan tjensteman skulle vara bra hårdt, att på blott löst pladder utmålas såsom en person, den der i samhället förlorat den aktning och det anseende, honom såsom en dauktoritetebilligtvis borde tillkomina. Det medgisves oändligt gerna, att skillvaden mellan en högåttad landshosding och en stackars stadssiskal, hvad ställningen i samfundet beträffar, är så stor, alt någon jemförelse dem emellan knappast låter sig göra; men uppstär i imdividuelt hänseende fråga om kränkande tillmålen, så kan det ganska väl inträffa, att den ofrälse är för dem likaså känslig som adelsmannen, och att de följaktligen lika djupt såra den