4 0 —— VO —— — — — —— Catharina gal till ett anskri at förtvislan och sönk I tillbaka på sin stol. — Hör ni icke larmet och skriket? Det kommer från folkmassan, som nu håller på all släpa grefvens lik genom Forlis gator. — Och du har mördat honom, eländige? — utbrast Catharina med bitterhet — Du, som han hedrade med sin vänskap, som han besoldade som sin försvarare. — Jag tjenar för sold, och slås för den, som betalar mig bäst. Jag har slålt i er onkels, hertigens af Milano tjenst, sedan tjenade jag er gemål och derefier kom jag i förbindelse med Hans lielighet Påtven och äfven Lorenzo de Medicis använder mig, fastän det sker i hemlighet. — Det är således Lorenzo de Medicis, som är upphofvet till della fega, svekfulla mord! — ropade Catharina. — Icke så alldeles, Madame, — gonmälde cecC0. — ehuru har visserligen derför betalt mig en liten rätt nätt summa. — Min förbannelse drabbe honom! — sade grefvinnan upplyftande händerna mot himmeln. — Ni behagar glömma, Madame, — gentog Cecco. — alt Lorenzo de Medicis hade en broders mord all hämnas, att Julian de Medicis för 10 år sedan dödades af Pazzierna och att Grefve Riario var en af hufvudmännen för denna sammansvärjning. Men jag skulle icke tagit Lorenzos penningar, icke varil honom behjelplig till alt hämnas, om icke mina egna interessen varit med i spelet vid er makes död. Jag älskar er Catharina! — 0, alt jag måste lefva, för att vanäras genom en dylik bekännelse. — Det skulle ni kunna sagt för en limma sedan, Catharina, — genmälde Ceeco, — uu är det försent, ty ni är i mitt våld. — Du kan taga mitt lif, mördare, men icke tvinga mig att blifva din maka — sade hon och lade armarne i kors öfver bröstet.