ning och tankerigtning, och till framkallande af denna kristliga ödmjukhet synes den nästan allmänt rådande förlägenheten hos de s. k. hättre klasserne uti icke ringa mån kunna bidraga och sålunda i den allvisa försynens hand utgöra en den kraftigaste häfstång till framkallande af dess andra hufvudvilkor, nemligen en rätt grundlig och ödmjuk flärdlöshet. Ty hvad innebär stånds-cirkulationen? Jo, icke blott en total ombildning af de urgamla, under seklernas lopp genom kristendomens ljus visserligen redan något mildrade, men dock hos mängden ännu i betydlig grad qvarvarande och herrskande, säsängliga begreppen om herrskapsståndets förmenla ära, jemte ett erkännande af arbetets ära, sisom den väsendtliga, utan stånds-eirkulationen åsyftar äfven och framför allt en likaså till roten gående förändring af herrskapsståndets hvardagliga lefnadsvanor, arbeten och njutningar, och detta till en grad, som kommer att i början kosta allt för mycket på vår allmänna veklighet och öfverretade njutningstystnod, för att förändringen skall kunna framgå utan den mäkticaste protest af kött och blod i strid emot bäde förnuft och samvete. Endast den af tidens kraf oemotständligen framål trängande ståndscirkulationen skall kunna genomdrilva denna stora omhvällning i vanor och fördomar, en omhvälfning, som till allmänlighet skall bringa undantagsförhällandena och åstadkomma den begreppsoch lefnads-förvandling, som skall upplysta menskligheten till ett sorhöjdt stadium af sann kristlighet och lycka. Täinkom oss ett samhälle, der ståndslifvet antagit en fullt fördomsfri, icke på kastväsende, utan på fornuftig subordination grundad cirkulalionsrörelse; — hvilken pånyttsodelse skulle icke derstädes uppstå! Låtom oss med ödmjuk och menniskoälskande sinnesstämning tränga oss rigtigt ini denna föreställning och vi skola sannerligen linna den trösterik. En ädel man yttrade en gång, att, om man vill rätt förstå de menskliga sakerna, så miste man betrakta dem med ögon fulla af godhet, och det ligger en skön och djup sanning i dessa ord. Om man nu med sann godhet i hågen, samt en frisk och osörvillad uppmärksamhet betraktar å ena sidan det stora lidande, som inom samhällskroppen vällas af dess från onalurlighet härslytande sjukdomar, och å andra sidan den alldeles påtagliga läkedom, som mot samhållssjukdomar vinnes genom samhällslifveis närmande till sann naturlighet, så lärer man icke draga i betänkande att väga tro på möjligheten af ett naturligt samhallslis, ehuru endast dären fordrar uppfyllelse af sina Önskningar hastigare och i annan ordning, än den höga Försynens utvecklingsordning mesdgilver. Om imellertid den kristligt förnuftiza menniskan ville åtlyda Försynens anvisuingar vid inrättningen af sitt verksamhetslif, så vågar hon ock hoppas och tro den kristna menskligheten om godt. Icke alla äro blott namnkristne och skrymtare. Illelt säkert tillvexer dagligen, ehuru obemärkt, antalet af dem, som tro, icke blot med munnen, utan i bjertat, på allmaklen hos mensklighetens heliga anförare. Dessa våga ock (ro på, samt egna sin verksamhet åt befordran af sådana idders praktiska verkställande , som åsyfta samhällslifvets närmande till sann och hög nalurenlighet. Desse våga antaga, icke såsom ett blott fromt önskningsmäl, eller eit barnsligt svär