Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1845, sida 2

asgjordt, att man ej ens skulle tala derom; ty för många försäkringar i detta hänseende kunde snarare väcka misstroende, än befästa förtroendet. Ins. är också fullt öfvertygad, att hvarje tjensteman, hvarje god medborgare, äfven om ban ej alltid skulle billiga regeringens åtgärder, med vördnad underkastar sig sin konungs beslut, samt vet, att Ossicers-korpsen vid Wendes Artilleri är alltför bildad, för att i ringaste mån brista vid emottagandet af sin nya Chef. Ins. är jemvål en af de första att erkänna sin aktning för Herr Silfverstolpes personliga karakter. Ått orda om allt detta är således fullkomligt öfverflödigt. Men försvararen i Skånska Posten bar derjemte angripit Insänd:s svften; bar insinuerat, att han skulle vilja utså oenighetsfrön inom regimentet. bet vore ett likaså eländigt, som, i Ins. tanka, för hvarje tidningsartikel, omöjligt syfte att hinna. Finnas oenighetsfron, så uppkomma de af bandlingarne, ej af orden, som omtala dem. Insänd:s syfte är blott delsamma, som vär Konungs eget valspråk uttalar: alt säga Sanning och vilja Rätt, och derför tror ban sig tjena Nonom, såväl som hvarje medborgare bäst, då han utsäger de reflexioner och tankar, som, vid föreflallande händelser, ovillkorligt tränga sig på en, och som, utan afseende på någon viss korps eller vissa individer, äro allmänt gängse. Hvad ban sagt talar för öfrigt allt för mycket för sig sjelf, lor att vidare behofva försvaras. AA —