Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1845, sida 1

fänga, fördom eller sömnahtigt slafveri unde gammal häfd, endast med ledning af de befintliga naturliga anlagen, på fullt allvar insätta i kroppsarbetarnes leder dem af sina barn, som finnas af naturen dertill ämnade, och detta utur hvarje barnkull, utan undantag ifrån de förnämaste intill de simplaste, emedan alla äro menniskobarn och icke kunna fylla sin bestämmelse, samt derigenom vinna lycka, utan att lydigt följa Försynens i naturgåfvorna nedlagda vink. Först genom en allmän samhällsrörelse af så radikal syftning kan blodstockningen afiedas från det sjuka samhällets hufvud och den qväfvande trängseln med thy åtföljande, i många rigtningar förderfliga, seberoro afkylas hos herreklasserna, hvilka under seklernas lopp blifvit öfverfyllda, långt utöfver behosvet för befintliga intelligensplatser, genom ett oupphörligt tillströmmande in i herreklasserna ifrån kroppsarbetarnes barn, utan motsvarande afgång genom naturlig återsändning af herrebarn tillbaka bland kropps-arbetarne. För hvar och en, som med allvar begrundar här ofvan omförmälta förhållande, måtte det synas klart, att af denna onaturliga stockning i berreeller icke-kroppsarbetande klasserna måste hafva uppkommit en svår samhällssjukdom, hvilken är stadd i oalbruten tillvext. Sannolikt finnes häri en hufvudrot till vår tids så ollmänna samhälls-oro och obelåtenhet och hvilket allmänna onda påkallar den här sorut antydda, till roten gående ståndscirkulationen, såsom ett af de tillförlitligaste och ändamålsenli: gaste botemedlen. Denna helsogisvande, allvarliga rörelse tillvinner sig dock icke någon allmän omfattning, eller något lifligare deltagande förr, än en stark brytning föregått mot bäfdvunna fördomar och föråldrade föreställningar uti allmänna tänkesättet. I bögsta måtto angeläget är sålunda att söka gifva allmänna föreställningarne om menniskovärde och menniskolycka en förändrad rigtning, mera vänd åt den ur christendomens djup upphlarnade rälta betydelsen af menniskolisvet; och önskligt vore derföre, att upplyste och talangsulle män ville snarligen företaga sig och lägga under allmänbetens ögon en grundlig utredning af stånds-cirbulationsideens innehåll samt tillämpning på det praktiska lifvet. Standscirkulationen skall i samhället uppväcka och bibehålla en helsosam rörelse, lika så naturlig och äfven nödvändig som blodomloppet i menniskokroppen. Dess motsats deremot, hvilken vi vilje kalla ståndsstagnation, utgör en för samhällslisvet högst förderflig onaturlighet. Ämnet leder oss vidare till följande enkla betraktelser : Om å ena sidan det vore en oförståndig förmätenhet af menniskan att tilltro sig kunna upppå fullkomlighet redan här i pröfningens land, så är det åter en rättmätig åstundan hos hvarje frisk och oförsofiad menniska, ja ett hufvudvilkor för hennes losligt sökta jordiska lyeka, att icke behölva vara en fuskare, det är: underhaltig i sormåga att redbart fylla sin plats i lifvet efter det mått af fullkomligbet, som är åt menniskan for denna jordiska härvaron allmänneligen gilvet. En sådan redbar förmåga, samvetsgrannt begagnad, är grundvalen för jordisk lycka, då deremot frånvaron deraf är ett naturligt hinder för denna lycka. Ett hufvudvilkor för ernåendet af redbar förmåga att fylla sin plats i lifvet är ofelbart, att vid valet af vite genus, äfvensom afderefter lämpade studier, gilva akt på och lyda Forsynens vink i de åt hvar och en tilldelade naturanlagen. Den bärpå icke gifver akt och, vare sig sjelfvilligt, eller af omsländigheternas tvång, begår olydnad emot naturens anvisning, han dömes ohjelpligen, enligt naturens lagar, till fuskare, och blir dermed förlustig så oändligt mycken frisk lesnadsglädje, som af den mennitt auv5nliga naluren varit honom ämnad. LJ.