Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1845, sida 1

Om våra Herrar, gifta och ogilla, vid hvarje rs slut öfverräknade, huru mycket de depenseat på ekipager, livrer, kalaser, dryckesgillen, runtimmer, spel, badoch brunus-resor, öfverlodigt dyrbart husgeråd, präktiga kläder, stora, yriljanta våningar, o. a. d., så skulle det i sanning gilva en ganska cerkläckeligo summa, för nisken de kunnat förskaffa sig böcker och — så vida de köpt dessa i något annat ändamål, in att paradera på bokbyllan, eller i bokskåpet — älven en god portion vetande. Om våra damer, gifta och ogifta, vid hvarje års slut äfven ville anställa en dylik efterräkning öfver hvad deras paryr och andra, onödvändiga, utgifter kostat, så skulle ock den visa en summa, för hvilken deras bokoch kunskaps-förråd i icke så alldeles ringa mån kunnat förökas. Böcker, i synnerhet dem af mera gediget värde, äro dock hos oss det sista, man lägger sig till. Blir t. ex. fråga om alt afstå från en lustresa, en bal, ett slädparti, eller något annat dylikt nöje, och att i dess ställe förskalfa sig en eller flere goda och nyttiga böcker, så kan man vara viss om, alt af dessa båda alternativer det sednare får stå tillbaka för det förra. Huru mången håller sig icke 4, 5 a 6 hästar, af hvilka bvardera ensam kostar så mycket som en icke obetydlig boksamling? Och jagtbhundar och dyrbara gevär sedan! livika summor förslösas icke årligen på sådana? Äfven i Epogland finnes ett icke obetydligt antal personer, som äro stora älskare af jagthundar och håstar; men tillochmed dessa så kallade ehun ti n g me no och åsportsmeno balva dock icke destomindre dyrbara boksamlingar och ådagalägga äsven, under sina samtal med andra personer, att de icke bestå sig dem för blotta landssedens, eller prydnadens skull, utan att de ur dem hemtat ett icke ringa förråd af kunskaper i hvarjebanda i dagliga lifvet förekommande ämnen. Hos oss finnas icke så få personer, som tycka om att sysselsätta sig med läsning, synnerligast af dacens belletristiska produkter; men de vrida och vända penningen både länge och väl, innan de kunna besluta sig för att utgilva densamma för en bok, — ja, stundom stoppa de den Mer i fickan. De vänta bellre tills de kunna så låna den eller den mycket omtalade boken af en vän, eller från länbibliotheken. bå läsa de densamma och känva sig öfvermåttan stolta och lyckliga, når de på frågan: ahar ni läst den eller den romanen, af den eller den författaren, eller fersaltarinnan? kunna svara: aja, jag har läst denv. om alt rätt och förnuftsenligt uppskatta en bobs inre moraliska, eller esthetiska, värde kan icke gerna, mängden af läsare emellan, någon fråga uppstå. Engelsmännen deremot vilja icke blott låna och läsa en bok, utan de vilja äfven ega densamma; de vilja bafva den som en vän i huset, för att läsa den två, tre eller flera gånger, eller för att vid förekommande tillfällen kunna fly till densamma och hemta råd och tröst. Denna rådplågning med böcker (to refer to books) är i engelska familjekretsar någonting så vanligt, alt man företrädesvis skulle kunna kalla densamma en engelsk plägsed, för att derigenom framför andra utmärka detta efter kunskaper ständigt törstande folk. To what book may wWereser?o (hvilken bok kunna vi rådfråga derösver?) blir vid hvarje tillsälle, då tvilvel öfver rätta förståndet af ett förekommande ämne uppstår, den fråga, som framställes; och det varar icke länge, så kommer en af busets söner, eller dottrar, med en stor bok och spörjer: vär det icke denna boken, som vi behöfva, pappa? och sällan händer det, att de taga fel om den, som borde sramlasas. (Fortsättes.) ENEOEREES NYWEIIRTRR. TErssva M.omnmjiemMriförn