Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1845, sida 1

Detta allt må nu vara till sin grund rätt eller orätt, så är det dock icke bestämdt olagligt och dessutom af bruket fulleligen sanktioneradt, hvadan något klander derå icke på längliga lider försports. Men just nu har en hel hop af det slags klander, som rätteligen heter skrik, lälit afhöra sig; emot en i de sednare tiderna skedd tillsättning af chef i en af de genom regeringsbeslut tillkomna och på samma sätt möjligen snart uppbörande, icke på riks-staten särskildt upptagna styrelserna, nemligen den för Fängelser och Arbets-inrältningar i riket. Den man, som dertill förordnades, var särdeses illa anskrifven hos ett visst parti, som i många år våndals under de skarpa rappen af hans bitande satir, hans oböjliga logika och hans vidsträckta sakkännedom; och hvad man i åratalicke funnit skäl alt anmärka om och mot någon annan i alldeles enahanda förhällanden, det mäste fram, då fråga var om honom. Ått det icke kom direkte från partiet, härledde sig derifrån, att man hade likasom litet försyn för att oppet angripa en händelse, som var af samma natur med en sådan mängd andra, hvaraf just det partiet länge dragit nytta. Lyckan — en våplycka, som han räknas for en outredd natur-kraft, — vill imedlertid, att en af partiets mest radikala motstindare alltid rakar att hata de samme, som det hatar, skona dem, som det skonar, öfverfalla dem, som det ölversaller. Medelst bemälde natur-krasts inflytande inträffade således, alt partiet slapp besväret att sjelft pipa den nye chefen för Fångstyrelsen; ban blef pipad ändock. Detta besynnerliga sammanträffande må blifva ett ämne all fundera på för hvem som vill; vi som tyda all ting till det bästa, hasva icke ens någon gissning alt våga om en så kuriös tilldragelse. Det egnaste af allt samman är, att de pipande elömt, hvad som dock tyckes hafva bordt vara i friskt minne, eller att den nye General-Direktoren för Fäng-styrelsen icke är den förste, som fatt det samma embetet med bibehållande af ett annat, och att hans närmaste företrädare var i samma casus, ja alt han sjelf förut var det, utan att någon anmärkning drevid gjordes. En dylik kom först då han befordrades, i sin bestämda tour, från andra till forsta man inom elt regimente.