plågor, utan att ens märka det, likasom Mon taigne, som i ell långt kapitel under titeln: Excer citation, berältar, alt han under Ligans krig Frankrike näde dödt genom ett. fall från hästen, öm kastade honom i en afgrund. Ännu i detta ögonblick, då jag söker att samla mina tankar, är jag icke i stånd all minnas vidare, än ordet okKaput! Kapult som postiljonen och bönderna ropade, när de sprungo under utsprånget af en klippa, för att der söka sig en tillflykt. Huru länge jag blef liggande begrafven under lavinen, hvem som gräl de ut mig ur den oerhörda snömassan, hvem som bragte mig (lill lifs igen, det vill jag sedermera berätta, när jag först har skildrat mina intryck. Sednare, mycket sednare, än jag hade selt mina ledsagare och min trogne Lescalier, som satt på kuskbocken, fly, kände jag mitt hjerta klappa och liksom en gnista ur detsamma genomfor min kropp och uppvärmde den; snart slog jag upp ögonen och varseblef midt i mörkret, hvilket blott till en ringa del serskingrades ar två ofantliga becksacklor, som (vå sällsama, mig helt och hållet obekanta gestalter höllo i handen, et nedsvärtadt och tillika så lågt tak, all jag skulle kunnat nå det med handen. så vida jag icke hade varit insvept och liksom bunden till händer och fötter. Nu trodde jag mig vara i helfvete, och när. Mina tankar så småningom återkommo, så sade jag för mig sjelf: jag, så väl som många Andra bar Skrattat at alla hotelser om hellvete. med hvilka man sökte alt skrämma oss deruppe; men nu är jag ju der verkligen och qvalen skola väl snart taga sin början. Imellertid förvå nades jag öfver det ruski, ga utscendel och. bristen på det storartade på denna ort, som jag så gerna skulle hafva funnit motsvara Miltons skildringar. Då kände jag plötsligt igen Lescaliers röst: oGeneral! General! mår ni bätire? — Ja, mig fattas ingenling; men hvar är jag? — Ni är i en bakugn, som man har upphellal, för att töa upp er; man har svept in er i filtar, gnidit er med bränvin. Hvilken lycka! att ni icke är es