såsom de öfriga national-ckonomerna, utan privategendomen i allmänhet, såsom förfalskare af de stats-ekonomiska förhållandena. Proletariat och rikedom äro motsatta begrepp; de alstra, såsom sådana, ett helt. De äro begge former af privategendomens värde. ber handlas om den bestämda ställning, som begge inlaga i motsatsen; det är dock ej nog att förklara dem för tvenne sidor af det hela. Privategendomen, såsom privategendom, som rikedom, är tvungen att upprätthålla sig sjels och derigenom sin motsats, proletariatet. Detta är den positiva sidan af saken, den i sig sjelf tillfredsställda privategendomen, om också något skarpt framställd. Proletariatet är tvertom tvunget att upphåäsva sig sjellt och dermed sin betingade motsats, som gör den till proletariat, neml. privategendomen. Den egande klassen och proletariatet framställa detta aflägsnande från det menskliga väsendet. Men den första klassen befinner sig väl vid detta aslägsnande, erkänner för sin egen makt och besitter i den skenet af en mensklig tillvaro. Den andra klassen känner sig deremot tillintetgjord, och ser blott häri sin vanmakt och verkligheten af en omensklig tillvaro. Den är under förkastelsen upprörd mot densamma, hvartill den nödvändigt drifves, genom motsägelsen af den menskliga naturen mot den ställning i lifvet, som är den uppenbara, asgjorda, omsattande förnekelsen af denna natur. Inom motsatsen är privategaren således det konservatiwa ; proletären det destruktiva partiet. Från det förra utgår upprätthållandet af motsatsen; från det senare dess tillintetgörelse. Privategendomen sramdrisver visst nog sig sjelf i sin nationalekomiska rörelse till sin egen upplösning, men blott genom en, af densamma oberoende, medvetslös, med sakens natur betingad utveckling; blott i det den frambringar proletariatet, såom sådant, nemligen det i sitt andiga och fysiska elände sig medvetna eländet, den sig, i sin omensklighet medvetna och derför upphälda omenskligheten )). Proletariatet fullbordar den dom, som privalegendomen, genom frambringandet af detsamma, fäller öfver sig sjelf, liksom det också fullbordar den dom, som betalningsarbetet fålter öfver sig sjelf, i det det srambringar främmande rikedom och sitt eget elände. Då proletariatet segrar, så bar det derigenom ingalunda blifvit samhällets positiva sida, ty det segrar blott derigenom, att det upphäsver sig sjelf och sin motsats. Då hafva likasåvål proletarialet, som dess motsats, privategendomen, försvunnit. Då de socialistiska skribenterna tillskrifva proletariatet en verldshistorisk roll, så sker det ingalunda derför, att de anse proletärerne för gudar. Tvertom äger motsatsen rum. Emedan lösslitandet från all mensklighet, t. o. m. från skenet deraf, praktiskt är fulländadt i det utvecklade proletariatet, emedan alla det nuvarande samhåällslifvets vilkor äro sammanfattade i deras omenskliga spets, i — —— t) En hvar som känner arbetarnes förfärliga tillstånd i flere engelska och Srensyten fubriksståder. (i Frankrike finnes l5.O00, O00 arbetare, som blott hafva 120 Fr:s, knappt 60 Rdr llco. och derunder om äret) skall ej sinna dennn skildring öfver erdr Voen.