blå käppen, beströdd med guldliljor, i sin hand och ridande framför fem konsuler, majestätiskt utstyrde uti långa rockar med mycket vida armar, till hälften röda och till hälften svarta, åtsoljde al sex sergeanter i röda kappor och en stor folkskara, som kom att, under slöjters och trumpeters ljnd, hemta Signoret, för att föra honom till Hötel de Ville. IIenrik IV hade hållit ord. Hans vän var konsul i Montauban. slut. ETT AFVENTYR, SOM HÄNDT GENERAL MAXIMILIAN LAMAR Um, berättadt af honom sjelf. Efter slagtningen vid Austerlitz, reste jag genom Tyrolen, för all begilva mig till Italien. Jag tog vägen öfver Landeck till Tyrolska alperna, som voro betäckta med snö. Vagnen sattes på kälkar och så skredo vi raskt sramåt. Vid min ankomst till Lermos, en liten by, der jag icke kunde se husen för den i osaniliga drifvor sammanpackade snöen, sade mig postmästaren, att jag måste fara olver ett högt berg, från hvilket tätt och ofta laviner brukade att störta ned; himmeln var mulen, det lagade sig till en storm och han rådde mig att stanna till morgonen. Jag höll detta värdens tal för en list af honom, för all få mig till att dröja qvar på värdsbmset öfver natten, och fortsalte min resa, men medtog dock ett dussin bönder, för att undanrödja de hinder, som skulle kunna möta på vägen. När vi efter en timmas förlopp hunnit upp på bergsryggen, hörde jag på ett ställe, der vägen förde öfver en afgrund, som jag med fasa blef varse, ett doft brakande öfver mitt hufvud; postiljonen och bönderna fivdde under ropet: Kapul! Kapull En omällig snömassa störlade ned öfver vagnen, inträngde i densamma och jag förlorade medvetandet; min puls stannade, jag qväfdes, jag dog, men utan någon smärta eller nagra