Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1845, sida 2

A säkran gapskrattade Signoret och sköt honom slutligen före sig till det rum, som var iordningstäldt för honom; och för yttermera säkerhet låstej han in honom der. Dagen derpå ville han icke låta honom resa, förr än efter en bastant frukost, och sedan han, med all en egares stolthet, visat honom sina åkrar, sina vinplanteringar, och en del at sin skog. Den främmande, som icke mer tycktes komma ihåg aftonens rummel, sade, i det han hjertligt tryckte hans hand och saste sina blickar på de nedrökta taken i delta hus, der han funnit ett så välvilligt emotlagande och en så lugn sömn: — Farväl, Signoret; jag tackar dig för den gästfrihet, du visat mig. Som du ser, och jag erkänner del utan blygsel, är jag fattig för närvarande och ur stånd alt visa dig min erkänsla. Men jag har en slägting i norden, Som karske en dag skall lemna mig elt hedrande och vackert arf, och då skall jag komma ihåg dig. Om för öfrigt Bearnaren nånsin blir konung af Frankrile, så kom till Louvren och fråga efter Henrik-Jägaren, så skall du bli belåten. Flera år förgingo efter detta besc, och Signoret hade alldeles glömt sin gäst, då en vacker dag det lilla frö till ärelystnad, som fbnes hos alla Adams barn, började gro ihans huvud. Han ville blilva konsul, konsul i Montaubn, och sökte röster hos la gac he (landtförsamingen). Olyckligtvis för hans önskan tyckte borgane i Montauban alt de icke borde tillåta en onde bekläda denna värdighet; och genom deras kbaler blef Signoret utesluten. Denna motgång åerförde hans t:nkar på officern hos konungen af Navarra. Och som Bearns kappor hade segrat selermera, och Gascognaren bodde i Louvren, slöt ägnoret deraf, all hans gäst nödvändigt borde vah nagot och kunde hjelpa honom att taga häundpå den Montaubanska magistraten. Fortsätes.)