MM het förklarade jag mig benägen att ingå på I det förslag, hvilket Grelven täckts göra mig. En månad derefter bölls brölloppet. Det var ståtligt. Grefven i egen hög person förde Lucile till altaret, och på sjelfva brölloppsdagen skänkte han henne en ganska betydlig penningsumma. — De första tre åren af vårt äktenskap förslöto lyckligt. vi voro så enige, så nöjde med hvarannan. Vi älskade hvarannan så ömt och prisade vår välgörare, som var orsaken till vår lycka. — Vid nyssnämnde tids slut bosatte sig i Stockholm två mina slägtingar, en handtverkarenka med sin tjugesexåriga vackra dotter Kristina. Kristina och jag hade i våra yngre år varit mycket bekanta samt umgåtts som syskon. Vi trodde oss äfven nu kunna jakliag ga samma förtrolighet, utan att derigenom gifva den ringaste anledning till en förnedrande misstanke. Men häri bedrogo vi oss. Lucile var den första, hos hvilken misstanken uppstod, samt uppstod utan all anledning. Svartsjukans demon rasade i hennes bröst. Jag beslöt alt undvika Kristina, jag beslöt att alldrig tala med henne, aldrig se henne; och jag verkställde hvad jag beslöt. Men förgäfves. Lucile ansåg mig brotislig och kunde aldrig förlåta mig. Vår äktenskapliga sällhet var störd, för alltid llintelgjord. Kristina gifte sig, och nu upphörde min hustru alt emot henne vända sin svartsjukas pilar. Men hon vände dem emot andra och emot hvilket älskvärdt och behagligt fruntimmer, som jag, utan att sjelf tänka derpå, endast visade något mera än den aldra vanligaste uppmärksamhet. Då råkade Lucile ofta i de förfärlig aste utbrott af vrede och öfverilning. vårt äktenskap hade varat i nära tio år, då Lucile under ett sådant utbrott yttrade några ord, vid hvilkas afhörande jag ville neddigna till jorden. ——— —— — —— — — — — ——