Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1845, sida 2

38. Ä Å Väderleken sortsar ännu att vara vacker, och landtmannen har äfven brådt om att begagna sig af densamma för att få in sitt hö. Qvällarne äro, i anseende till det klara månskenet och den stilla lult, som merendels då råder, utmärkt vackra och lockande till promenader. Som likvål allting lär i verlden skall hafva sitt a Meno, så hafva ocl de lugna, månbelysta sommarastnarne här i vår goda elldad sätt ett sådant, och det af den art och beskaffenhet, att vi af bjertat önske det så längt bort som tranan vid jultiden besinner sig srån den nordliga breddgrad, under hvilken Götheborg är beläget. Här har nemligen på den sednare tiden blifvit en rigtig mode, alt (skulle man väl tro det?) skära och sticka folk med knifvar. Nästan ingen enda aftoa eller natt går forbi, då man ej om morgonen hör omtalas dylika vålsdgerningar , begångna, iche i vredesmod, eller i brådskillnad, utan endast och allenast af kitslighet, af ett uselt, lågsinnadt begär att skada sin nästa. Man å går sin väg stilla och fredligt fram, utan att tänka eller ana något ondt, och ett-tu-tre, innan man vet ordet utaf, star eller ligger man blödande på vägen, sargad och sönderskuren, synnerligast i ansigtet, hvilken kroppsdel nidingarne mest söka att komma åt, på det att olfret för deras nedriga skadebegär må för lisstiden bära spår af deras lomska anfall. bet är brottsligt, stralsvärdt, stridande mot både gudomlig och mensklig lag, om tvenne personer i öfverilning, eller i uppret tad sinnesstämning, anfalla byarandra med huilvar, eller andre dylika instrumenter; men ännu straffbarare och alskyvärdare är, når en menniska, utan att på minsta sätt vara förfördelad, lomskt ofversaller en annan, sårar och stympar henne. I förra fallet går åtminstone våldsverkaren öppet till väga, och den anfallne har tid att sätta sig till motvärn, i sednare fallet åter spelar lö ms kheten hulvudrolen och föremålet för illbragden faller, utan att ens kunnat höja en finger till sitt försvar. I förra fallet fordrar bandlingen, buru brottslig och straffvärd den än för öfrigt år, ett slags personligt mod, alldenstund den anlallande blottställer sig att erhålla styng för styng, sär för sar, bane för bane; i sednare fallet åter ligger hans feghet i så öppen dager, att ensamt detta borde ashålla honom fran brottet, så vida i hans bröst finnes den ringaste gnista al bederskänsla, af aktning för sig sjelf. Icke desto windre finnas individer, tillochmed af de s. k. bättre klasserna, hvilka, på sätt ofvan förmäldt är, begagna sig af knilven. Lagen kan icke alltid stå tillreds med sin hämnande arm att strafsa dylika nedrigheter; merändels förofvas de vid tillfällen, då inga vittnen äro tillstådes, och under förhällanden, då våldsverkarens nej inför domstolen gäller mera än den ansallnes ja. Ett korrektiv emot dessa illbragder har samhället dock, det nemligen, alt ur sitt sköte utesluta och med sitt förakt hölja bvar och en, som gör sig skyldig till desamma. Uvarfore det ej användes, är nästan obegripligt. bet är oförklarligt, ält man är så litet män om sin egen heder, att man vill hafva något det ringaste ge