—— —— — Det Nordiska Studentmötet 1845.) IV. Lördagen d. 28:de Juni slog asskedstimman. Då det norrska ångsartyget Car! Jo h a n, på grund af med rederiet ingånget ackord, hvilket skeppsbesälhafvaren icke dristade ölverträda, var nödsakadt att afgå kl. 9 f. m.; men Malm 07, som skulle öfverföra Lundenserne, väntades från Läbeck först vid middagstiden och shulle äter asgå hl. 2 e. m., såg man sig tvungen alt dela afskedet i tvenne delar, hvilket dock på intet sätt hade någon störande inverkan på dess allvar och värdighet. Kl. 8 s. m. församlode sig studenterne från alla fyra högskolorna i Köpenhamnska universilets solenniletssal, der kandidat Carl Ploug till de på resan stadde Norrmännen höll soljande tal: Norrske bröder! Jag är kommen för att säga eder några ord till afsked. Det blir enkelt och kort; men afskedets smärtsamma ögonblick behöfver icke, bor icke behöfva, många eller granna ord. Jag tackar eder dersore, att J beslöten eder till att uppsöka edra vänner på denna sidan Kattegatt och Schagerack; jag tackar eder derföre, att J kommen hit, besjälade af samma anda, söm lesver inom oss, och derföre, att J, såsom jag med säkerhet vet, dragen håriscan, uppfyllde af vänskap och broderligt sinnelag emot oss. llelsen edra landsmän i blipplandet, at det hos oss här på slätten blott finnes en enda känsla för Norrige, nemligen broderskärlekens. Helsen dem, att det för den till mannaäaldren komna delen af det danska folket aldrig har existerat någon brytning med, någon skilsmessa från det norrska, alldenstund vi vete, all vi äre förenade med eder genom ett andeligt och nationelt band, som icke kan slitas; helsen dem att vi, denna till mannaaldten komna generation, aldrig hafve beklagat, att Norrige upphörde alt vara Danmarks tjensteqvinna; men att vi alltid hafve glådt oss osver, att i det ega en friboren syster. Lefyen väl! Varen lycklige! Dragen ut och utfoören den andas verk, som eder sändt hafver! Då skall vär skiljsmåssa blilva kort, eller, rättare, ingen; ty der, hyarest denna anda bygger sitt tempel, der skole vi alltid bygga och bo tillsammans, och när den manar oss till strid, skole vi alllid mötas under samma baner. Lesven vål!