Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1845, sida 1

måhända skulle ljuda för hans öron såsom en otvifvelaktig röst ur Norriges innersta hjerta. Slutligen bad talaren alla danske män om att icke misskänna Norrmännens känslor, när dessa manade honom, att, såsom alltid kärkomna gäster i det gamla Norrige, särskildt nämna bröderna från öarne ute i Vesterhafvet. Normännen betraktade dem med stolthet och hopp såsom sina närmaste skändinaviska fränder. Väl bade det förundrat talaren, att icke från dem hafva hört ett enda ord vid detta nordiska: möte; men han var dock förvissad om, att icke någon så tjock skorpa hade lagt sig öfver det från fordna tider så varmt kännande hjertat, att de ju skulle förnimma och glädja sig öfver att förnimma blodets röst. . Derefter uppmanade talaren de tillstädesvarande Norrmännen, att med honom tillropa de danske, svenske och isländske studenterna ett gladt och tillitsfullt , Välkommen till Norrigelo, hvilken uppmaning de äfven med jublande och hög röst efterkommo. Under vistandet i Tivoli utdelades följande fem sånger: Studenterhjemmet. Der e et Land, paa Kortet staaer det ikke, Men dybt indprentet 1 Studentens Bryst, Han ljender hver en Plet tl Punct og Prikke, De höie Fjelde og den steile Kyst, Og holdt det haardt og döied han end meget, O5 mangt et Aar i Slid og Sleb henrandt, Forimden Bjergets Top han fik besteget, Dog sine bedste Gleder der han fandt. Thi var hans Oie treet, og var hans Tanke Udmattet af sin himmelhöie Flugt, I Fjeldets Klöst fremsköd den grönne Ranke Og rakte villig ham sin gyldne Frugt, Og i dens Skygge blandt de muntre Venner, Ved Tonehaveis raske Bölgeslag, Han. slap ei Gledens Fugl af sine Heender För i dens allersidste Aandedrag. Og aldrig, selv da han var meget lille, Saa södt, som der, den sang om Livets Lyst, Og taug om Frihed hver en Leebe siille, Den toned der fra fuldt og freidigt Bryst; Og ingensteds var Roserne saa skjönne, Sda klart bag Skyen lidded Solen frem, Saa sval var Skoven, Engene saa grönne, Ei Druen söd, som i Studentens D Her i vort Nord det har vel sire Narne, Adskell ved Bjerg og Bölge vi dem sce; Dog teet i Aanden de hinanden farne, Og dybt i Hjertet sammensmelte de. Men vexle Ord og kjerligt Haanden trykke Ved syldte Begre og ved munler Sang, Ja selv i Dage sammen boe og bygge, Det häendes vel, men kun en sjelden Gang. Og naar saa disse kjeere Öieblikke Paa Gledens Vinger flyve snart sin Vei, Da lil Farvel skal fast i Barmen stikke En rig Bouquet af friske Clemmigei. — Og, hvad vi vorde, hvorhen vi end vandre, Vi skal bevare, vi skal pleie dem, Og shinne vil de da blandt tusind andre, Vi tage med os fra Studentens Hjem. G—n. SCothernes Kraft drog bort fra Nord, Kraften, som ingen Magt kunde fwelde, Kraften, som rysled den vide Jord, Kom tilkort mod en mildere Velde. Vikingens Harme Rasle sig tret i Sydens Varme, Smeltende Toner yreb hans Aand, SpCEÄYöIHF faldt af den meanae Haand