Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1845, sida 1

B33 — — Men mången Skandias son, när han sid kosa ställer illbaka till sitt hem från marmorsalars flärd saf förtjusning tårar såller, Vid oset utaf torf ifrån sin barndoms härd. o Ten, mina Bröder! i dessa sagor blandades ett örgift för inbördes kärleken i våra hjertan. Jag arde, alt det var Svenskhet att hata och förakta )anskarne, och nästan tänkte jag mig en Dansk njsom ett ohyra med svans och klor. Men som ngling mötte mig första gången i Stockholm en Dansk, en ung, bildad man; jag kände mig nårdt dragen till honom; och sade vid mig sjelf: Hin Gud! det är ju en menniska! — (Bravo! Bravo!) — — Huru hafva då Bröder så länge kunnat missförstå hvarandra, hata och särga dessa af Gud välsignade fält med hvarandras blod? (Hör! bör!) — Ja, Furstarne, forntidens Konungar, läto utså och underhålla detta Brödrabat sihalliga bifallsrop). — — Hafva då således Konungarne syndat? (Ja, Ja, Ja!) — Bröder! må vi dock glön ma dem, som det gjort, och förlåta dem! — men ingalunda åt dem uppresa minnesvårdar. (br., Br.) — — För glädjen att vara sluten i denna krets, en gäst vid denna betydelsefulla fest, tackar jag desse unge Skandinaver från Upsala. De sände mig ett bref, med inbjudning alt deltaga som deras följeslagare på denna ungdomens vikingafärd. Stolt öfver detta förtroende, skall jag gömma detta lilla bref, och säga i mitt sinne: adbet är mitt adelsdiploma! — (br., Ör. — — Så gungade snart tre snäckor med Svenske och Norrske unge män, lagerkrönte och lärare från Nordens trenno Universiteler — i sanning en skön, en dyrbar last, mot Selands herrliga strand. Och huru emoltogos vi af Köpenhamns invånare! Med sång och handslag, sisom älskade, länge efterlängtade Bröder: huru blomsterströddes var väg! — Snart blefoss alla så underligt om. kjertat, slutne med kärlek i samiljekretlsarne. Det var ju vårt modersmål vi hörde talas. Välvilja log mot oss ur allas ögon. Ack! Sådana var ju min broders, sådana min systers blickar! .... Huru är det? llar jag nu två Fädernesland? — (tlör! hör!) — Nej ! Den, som bar två Fädernesland, han bar icke något. — (ir., Er.l) — Si: den som har tre Gudar, han bar ingen; men såsom en lillsällichet stadtästat trenne grunder för Allladers namn, må vi hädanefter kalla vårt Fädernedland, Daumark, Rorrige och Sverige! — J Seländshe Dannemän, och medlemmar af det Skandinaviska förbundet, vi må lämpa på vår forening skristens ord: 46uds rike, (och hans äro alla riken,) är likt ett senapskorn, det minst ur af alla frön, men vixer upp till ett stort träd, der himmelens foglar hafva sina nästen under.? — Så var i begynnelsen den Skandinaviska loreningen el ringa srö, en tanke född i en dansk mans hjerta; nu är det redan stort vordet: ett träd, som slår kring Nordens trenne Folk sina grenar. Välsigne det Himmelen! Skydde det Cud! — Ma det blifva ett skuggrikt näste för Nordens Näktergalar! — men aldrig för Örnarna! sihallande bisall) — — Oeh nu, J Seländske män! Må det vara frid och kärlek mellan oss! Och se vi en Broder, som sörjer och lider, ma vi skynda att — bortkyssa hans tärar! Och, J Bönder! När J hädaneller om Sabbathsmorgonen gån med PSalmboken under armen, sadren med sin son, modren med sin dotter, upp till Herrans tempel att bedja: bedjen ock för Edra bröder på andra stranden! — bedjen för det Skandinaviska förbundet; ty ingen välsignelse, ingen varaktighet, utan från Gud, kärlekens källa. Sist ett ord till Eder, J unge Bröder, Skandinaviska föreningens hopp! Nog hafva vi spisat: svårligen hafva vi ock druckit tillsammans. Så gjorde ock våra Försåder, till dess de lågo under bänkarna, och — blefvo till rof för sine fiender. Må någonting blifva handling vid detta stora sällsamma möte. Jag föreslår: Låtom oss på hvar sin strand befordra spridan