Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1845, sida 1

—— — — -—— — OO OO se derom, att det vore synd, blodig synd, himmelsskriande onatur att vilja bålla brödrasolken skiljde srån hvarandra, på en tid, så rik på lärdomar och varningar för nationerna; på en tid, då folkstammar rundt omkring oss sluta sig allt närmare samman, för att med förenade krafter värna om det, som de hafva gemensamt; på en lid da just dessa föreningar uppmana Danskar, Norrmän och Svenskar, att, på samma sätt, nära och innerligt sluta sig till hvarandra. Och när sålunda samfund bafva dapat sig vid Öresund och vid Mälarens bräddar för alt vara organer och befrämjare af den nationela enheten; när vi se ynglingar från alla de nordiska universiteterna arbeta sig fram genom alla hinder till ett broderligt möte; när vi se danska bönder forsamla sig för att föra svenska och norrska studeuter ut i våra skogar, se Köpenhamns borgare täfla om att införa dem i deras busliga krets: då är äfven detta ett öfvertygande lesnadskrastigt och förboppningsfullt faktum. Här år icke fråga blott om broderskap i litteratur och studier; det är folkens genius, som gilver vittnesbörd om sig i folkens lif. Låter jag nu min blick hvila på eder, J yngre bröder från Upsala, Lund och Christiania, och vänder jag mig med mitt tal till eder, då är det för att prisa lyckligt det slägte, på hvars ungdoms-lott det sallit att uppvexa och bildas under inflytandet af den anda, i hvilken den sanna kärleken till det, som är danskt, norrskt eller svenskt, bar sin. rätta och naturliga rot; för att prisa det lyckligt derföre, att det, bildadt och utveckladt under ett sådant inslytande, ingår i det verksamma lifvet för all arbeta i denna andas tjenst. Om det skulle gifvas någon ibland eder, som ännu skulle hafva tvifvel och misstro med sig om bord, så skola desse varda begralne i böljorna; ty jag vet med visshet, att enhvar af eder har förnummit, huru ljust det är, att utanför silt egentliga fäderneslands gränsor finna dem, de der icke såsom främmande mottaga gästfritt och mildt, utan de der komma honom till mötes som bans egne — icke — blott af samma ursprung, med samma språk, utan. med samma andeliga prägel, samma sätt i allt varande, tänkande och talande. Och om det finnes någon ibland eder, som anträdt resan med lanhan endast fästad vid rjutningar och nöjen, så är jag viss om, all han af dessa dagars samvaro skall emottaga ett intryck, djupt och allvarligt, ett intryck, som skall bevara sin värma och sin kraft älven der, hvarest lifvet, bindrande och fiendtligt, ställer sig emot hans sträfvanden. Men jag prisar äfven lycklig hvarje man, som med hela sin själs värma kan och vill sluta sig till ungdomen der, hvarest den är en representant al Nordens upplifvande, föryngrande anda. Formår denna anda vinna makt och giltighet, då skall vårt berrliga Norden vara starkt nog att afvisa allt, som kan bota densamma, vare sig från Öster, eller Söder, och ljus och fröjdefull skall framtiden gå fram ur mörkret och dimmorna. Delta vare vår gemensamma önskan, då jag nu här föreslår en skal lör den nationella enhetens utveckling ur den skandinaviska trefaldigheten! (Fortsättes.) — —— — —