Men, säger man, var det ej nödvändigt; att de liberale något gåfvo med sig, för att få slut på det gamla splitet, den gamla osämjan och misshälligheterne? Var det ej politiskt klokt, alt de gjorde koacessianer, för att sålunda få Regeringen att sjelf hylla deras åsigter, och konservatismen att ej göra så häftigt motstånd, — för att, med ett ord, gifva Regeringen ett stöd mot de konservative, alldenstund det aldrig var att vänta, att de radikalare åsigterne skulle af Regeringen kunna omfattas, och förtjenar ej då denna moderantism de största losord? Detta räsonnemang låter verkligen förträffligt, anses för abildadto och, hvad än mera är, det är modernt, det är dagens jargon, och, enligt den vanliga tidningspolitiken, måste man således deri instämma, om ej för annat, åtminstone för att visa, det man ej saknar ahufvud för politiko. Vi tro dock, att ett politiskt system, som börjar med prutningar och moderationer, aldrig kommer lill något mål. Partiella förändringar, som sträcka sig till samhållsrötterne, äro langt mer vinstgifvande och för samhället båtande, än en total omklippning af samsåällsträdets alla grenar och skott, hvilken visserligen för en kort tid fröjdar ögat, men endast framkallar nya utgreningar och nya vattenskott. Radikalismen är, såsom i en annan artikel i denna tidning blifvit visadt, konseqvensens system. Den fordrar ej, alt allt på en gång skall omandras, än mindre fordrar den, såsom dess fiender tillvila henne, att allt skall cmstörtas; men den fordrar, att hvarje förändring skall sträcka sig till samhällsrötterna, och isynnerhet fordrar den detta i våra nationella vitalfrågor: representationsförändringen och beskattningen, och just i dessa är det, som man visat sig mest fallen för moderantismen. Alt dessutom bos en Regering, den man vill anse för aliberalo förutsätta, att den ej skulle hylla konseqvensens system, vore att misstro henne. Al liberalism, som ej omfattar detta, är en förklädd konservatism. För alt gifva Regeringen ett stöd mot hennes konservalive fiender, var visserligen nödvändigt, att ade liberalep slöto sig nära till Regeringen, men, att de srånträdde sine förr hyllade åsigter; att de sönderföllo i tvenne partier, emoderaterner och aradikalerner, och att de förre med all ifver sökte nedgöra de senare, detta kunne vi för vår del ej gilla, emedan just härigenom Regeringen, den de emoderateo alltid sökte framställa såsom med sig nära förbunden, äfven mäste anse radikalerne såsom sine motståndare, — det de dock ingalunda varit, ehuru man gjort allt, för att få deras bandlingssätt såsom sadant anselt — hvarigenom måjligen för framtiden äfven från detta håll en motståndare kan uppstå, mäktigare än konservatismen. Svårt torde det då måhända blifva för de moderate, ansatte från tveune hull, att lemna Regeringen tillräckligt understöd. Vinsten af denna nu så försudade moderantism tyckes således äfven för Regeringen varå ganska problematisk, då den sålunda i stället för 2ne meningsfraktioner skaffat oss trenne. — Men hvarifrån kom då denna moderantism, detta oliberalt-moderatao parti, som nu vill med verklig intolerans styra tänkesättet? För 42 månader sedan visste ju ingen dödlig, att någon dylik meningsfraktion fanns till, och nu står den i full blomma. Jo den alstrades af en missförstådd tillgilvenhet för Konungens person, en tillgifvenhet. ädel och vacker i och för sig sielf