sina lönc-inkomster tillika, alt dessa, i hop med ionebafvarne af den privilegierade jorden samt alla de förmögne priviligierade klasser, med hvilka de genom skyldskap och umgänge stå, redan nu i allmänna förhållanden, i märkbar förening, komma att helt och ballet i landsorlerna, och troligen i de flesta städer, undertrycka Skatte-allmogens och det skattdragande Borgerskapets valrätt. Sadant måste det svar blifva, som vi nödgas gifvas Folket. Följden deraf, om verkeligen det så kallade 6ändamåletäa nu vunnes, nemligen att få ett sådant förslag hvilande, skall ohjelpligt blifva att Sveriges Skatteallmoge, vid valen till nästa riksdag, skall ålägga sina ombud att ovägerligen alslå detsamma; och då först skall reform-frågan ställas i det sorgligaste skick. Dess fiender ibland de privilegierade stånden och klasserna skola då låtsa som vore största delen af folket emot sjelfva reformen; de skola begagna denna skenbara likgiltighet till att stärka sitt motstånd; och regeringen, vid åäsynen af Bondeståndets obeslutsamhet, skall börja misströsta om det stöd från Sveriges Allmoge, som i all tid varit vilkoret för all konungamakten här i landet kunnat lyckas i stora samhällsförbätltringar. Man bör visserligen skrytsamt försäkras, alt Borgare-ståndets förslag skulle framkalla till ofsentlig verksamhet och inflytelse, en medelklass, som, ägande en högre bildning, än Bonde-klassen, skulle vara mera egnad att välja solkombudens pluralitet; och man söker uppställa vid sidan af denna skuggbild, för att förskräcka de ensaldiga, ett stort spöke: det belarade bond-väldet. — Nåväl, om det är denna medel-klass, som nu visat, att den både äger medel och ej skyr att använda dem, för alt släcka Bonde-ståndets rättigheter och nedsätta dess anseende, så är detta ett vackert förebud till lyckan af en sådan medelklassens mahtsullkomlighet. Om, såsom jag befarar, denna sig så kaliande medelklass är densamma, som ännu i dag ömsom tigger Konunga-nåd, sänder inbjudningar och håller kalaser, för att afleda folkets allmänna förvärfs-frihet och sorstärka antalet af prohibitivoch shrä-systemernas anhängare, samt länge motstått och ännu förhindrar alla vigtigare förändringar i vara olyckliga skatte-bruk och ytterliga palagor, så år i sanning dess regering icke önskvärd. Men i min tanka finnes det en annan klass, en till hundra tusental utsträckt klass, som med skål bör kallas medelklass, derföre att den anskalsar, så att säga, allt hvad Statsmedel heter — och som just derföre borde få begagna rättigheten till namnet, älven om ej dess, icke ytliga, iche den bogre efterapande, men deremot naturliga och i sambällslifvets verklighet vunna bildning, fullt ut berättigade den till förtroendet att halva största rösten i valet af Folk-ombuden. bet är likväl ej min mening, att här djupare inga i detta ämne. Det är nog, att här antyda, att Sveriges sjelsägande allmoge bar i denna tid en stor pligt, icke endast emot fäderneslandet, utan emot hela Norden, emot mahända hela Europa, att icke lättsinnigt bortbyta sin natur af en fri och inflytelserik bufvudklass emot den dock-roll, som en inbilsk medelklass i andra länder latit de jordbrukande klasserna spela, under det att denna sjelf njuter af lolkets offer på Fåderneslandets så kallade altare. Jag protesterar alltså emot det, så väl till form, som i sak, vidriga beslutet; ölvertygad alt Bonde-ståndet handlat lagligast, rättast och nyttigast för det allmänna, att vidhalla sina förra beslut och låta, i grundlagsenlig ordning, det förstärkta Konstitutions-utskottet afgöra det förslags öde, hvilket Bonde-standet, i samma anda som hela folket sedan sista riksdag uttryckt, en gång antagit och förklarat vara dess gemensamma tanka. Stockholm den 22:dre Maj 1845. B. Gudmundsson. Uti ofvanstående reservation instämmer jag till alla delar: Christer Andersson.