Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1845, sida 1

dra var det, som man hoppades en slutlig seger åt dessa idter. Vid nu slutade riksmöte märktes genast en förändring hos aåde liberalen, i det man, äfven med sranträdande al flere af sina förr hyllade åsigter, visade sig mycket angelägen att underslodja den nya regimen, hvars tänkesätt i vitalfrågorna man ej ens kände, och oaktadt denne, i de fleste frågor, under loppet af hela rihsdagen förblel eneutralv. Vid riksdagens början syntes visserligen, då frågan om Ilans Maj:ts kröning inom Borgareständet diskuterades, vissa af Slandets ledamoter — synnerligast Hur MNern och Pelrt — vilja handla i den gamla oppositionens konseqventa anda; men detta vann ej mera något gehör inom Ständet. Vare sig nu, att man ej ville åstadkomma en åsöndringo inom Slandet, eller att man ej kunde förlika sig med den tanken, att ej å detsamma kunna utöfva samma inilytelse som fordom, om man handlade konseqvent i öfverensstämmelse med de åsigter, man fordom hyllat, nog al: dessa strängar vägade man ej vidare anslå, och Ir Pelr slöt sig så smaningom af hela sin själ till det schartau-Brink-Bergska quand-meme-mwinisteriella partiet, under det Ur Wern, sedan han sett sin älshlingsid — det hvilande representationsförslaget — falla, tycktes ledsna vid hela Riksdagen. Onekligen måste man äfven medgilva, ett (vare detta sagdt utan att på minsta sätt vilja såra Hr Wern!) det ej för honom i något hänseende kunde vara angenämt att ställa sig i spetsen för ett soretag, som åsystade att hejda en ministeriell förtjusning, sedan bans egen brorson, från det enskilta lifvets fredliga och nästan obemärkta förrättningar, blifvit kallad till det oslentliga lilvets mest stormiga och bemärkta tummelplats. Sedan sålunda, för att nyttja en känd liknelse, ogräset blilvit frånränsadt hveteåkern, frodades denna och tillvexte dag för dag, allt eftersom riksdagen framskred, och gaf slutligen ända till 50:de kornet. Regeringens begärda anslag beviljades med en srikostighet, som erinrade om amenloshetenso gyllene dagar, men ej om landets lsinanciella betryck, oaktadt likväl Standet vid de 2:ne loregaende riksdagarne, såsom sig bordt, ilrat för en vår, nu mer än någonsin förut, fattiga nation anstående sparsamhet. Riksdagens husfvudsraga — en tidsenlig representationsförändring — omfattades visserligen af Standet så till vida, att det med betydlig majoritet antog det hvilande förslaget, som man dock förutsåg ej skulle vinna alla Ståndens bifall, och således ej komma att antagas; men vid