Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1845, sida 2

hållit sädernas ärlda ära. Genom denna respektabla voteringsmassas plötsliga försvinnande förlorade visserligen Hartmansdorff-Palmstjernska partiet ett mäktigt stöd, men Utskotten voro nu kompletterade, och dessutom fick partiet inom kort ersällning genom en frivillig korps, känd under benämningen rivilliga räddningskorpsen, som utgjorde en den mest brokiga skara, någon lagstiftande församling torde hafva att förevisa. Det var genom biträde af denna korps, som flere nyttiga srundlagsförändringar, från förra Riksdagen hvilande, hullvoterades, bland hvilka särskildt må nämnas det af högsta bebof påkallade förslaget, alt ordförande i Ständernes Utskott, eller Nämnd, skulle al Utskotten eller nämnderna sjellve väljas och ej, såsom nu är fallet, srämste Riddarhusledamoten dertill vara sjelsskrifven — et forslag, byggdl på så råtitsoch tidsenliga grunder, alt man verkligen måste förvåna sig ölver, att partiet hundo ha sräckhet nog såt a sig deremot. vidare var det medelst denna voterande hjelpkorps, som konstlitulions-ulskottels vidunderliga tepresensationslorslag till sina grunder på Riddarhuset antogs; som frågan om lika arfsoch gillorätt af Adeln sorhastades; som den celebra protesten mot de trenne öfriga ståndens beslut hårutinnan genomdrels; som till fullmäklige i Banken och Riksgålds-hontoret de båfligaste ulltras utsåägos. I anslagssragor var nalurlislvis kidderskapet och Ådeln, al samma orsak som det llogvordiga Standet, ganska frikostigt. Endast i en fråga, frågan om elementarläroverkens reorganisation, srangick partiet sin strängt konservativa hallning. Sadant var det ultra-konservativa partiets handlingssätt på kiddarhuset vid 1844—43 årens riksmöte. De konservative hafva saledes med grundlagen och privilegierna i handen tWotsigt framtrådt mot Konung och Folk, sägande: hår bevaras våra rättigbeter, vara heliga prerogativer; här, i denna bok, i dessa pergamentsrullor lorvaras de; hvad gör det till saken alt de strida mot folkets sanna bästa, all de blilvit oss lemnade i en tid, då folket ännu var omyndigt och konungen maste buga sig sor vär makt, da vi egde en politisk och social betydelse i samhället, den vi nu visserligen sakna. Försöken dock att borttaga ett enda jota ur dessa heliga urkunder; försöken det, men vänten aldrig, att vi frivilligt skola eflerskänka en härsman al våra dyrbara rättigheter. Aldrig skole vi sammanblanda oss med folket, i bvars adror ej slyter samma blod, som i våra, och till uvars andliga sormyndare vi af en högre makt blifvit kallade att vara. konung och Styrelse vilje vi understödja endast så tillvida dessa forbjelpa oss att kulva folket; i annat fall blifva vi åfven deras fiender, ty Konung, Styrelse och Folk — hvartill äro väl de, om ej för a:t uppehalla och befästa våra håldvunna rättigheter, var gudomliga makt? Sådant ungefärligen var de konservatives språk. IIVad hopp kan man väl då hafva, alt dessa någonsin skola böja sig efter tidens lordringar, nedlägga sina siora anspråk och sammansmälta med nationen? Vi skole söka besvara denna fraga. Hela denna ultra-konservatism hvilar, såsom visadt är, på några högst få, af gamla regimen omsorgsfullt omhuldade män, de der, bade hyad aldern och förmågan vidkommer, ofverlefsvat mannanldern. Näågon i verhlighelen