tänkte så årven i salig Kuugens tid, som man säger 2 A. GÖTT ÅH EL Er eo EE Cn I anledning af Svenskarnes förväntade ankomst till kopenhamn iunehåller den derstades utkommande Tivoli Åviseno för den 46:de dennes följande proklamalion: (Svensken kommer!, Så lyder det gamla stridsrop, som i sordna tider satte sinnepa i rörelse. Harm, hat och förbittring voro de känslor, med hvilka det då emottogs, och med hvilka det, som en löpeld, vandrade från man till man. Också un ljuder det ibland oss: (SSvenelen kommer! Men med hvilken belt annan betoning uttalas ej nu denna losen; med hvilka helt andra känslor emottages ej nu detta budskap! lcke i pansar och säl, icke med anistrande blickar och sammanknutna händer afbide vi nu Svenskarnes ankomst. Festligt smyckade stå Danias söner på den leende stranden, för att bjuda de väntade ett ljertlizt vålskoammen. Ögat blixtrar väl äfven nu; men detär iche al harm ölver sorntidens bittra minnen: det strålar af frojd ofver framtidens rika losten. Handen är, liksom förut, utsträckt, men icke till angrepp, utan, som vår famn, till ett gästvänligt emollazande. Och så skule det ju även en gang blifva. Hvad som är stridande emot naturens ordning, mäste förgas i tidens s:rom; hatet och vreden försonas i et dop as hårlehen. (Nwvenslken koner! ljuder det alliså, och svaret blir, nu som förut: aja, lat honom homma sioÖ Huru sörunderligt, att samma ord kunna erhalla en så helt olika betydel-e. Dessa ord, som fordom innesloto allt, hvad nationalhatet kunde lägga i dem; som tolhade allt, hvad förbittringen tufvar öfver; som ljodo lit stridslurens kiang öfver det blodiga slaattältet — hurn blidt och vånliat klinga de ej nu, som flojtens och skallwmejans toner i de friska, varsmyckade dalarne.... dJa, lat honom komma ly Lät dem komma våra bröder tran den skandinaviska halfon! Våra dörrar, liksom vara hjertan, stå dem öppna. Ölicken dröjer blott vid Nuliden och Framtiden, der andarne mötas, under det alt sorutidens ben multna i graihögarne. Öfverallt träffas anstalter till de väntade gästernes emottagande. Ilxvad hufvudstaden har inom sina murar af skönt och märkvärdigt, af konst och pobsi, skall öppnas för de bommandes blickar. Men älven utom dessa murar, ute i den danska naturen, i de susande bokskogarne, skola de vandra vid vär sida. Ilvarsore då gå förbi det vänligt inbjudande Tivoli? Nej, äfven här skola de träda in, skola de församlas ännu ev gång, innan afshelstimman ljuder. Eller shulle de mahända frukta de blodiga minnen, som äro fästade vid detta ställe? Ilvad halva Folkens möten alt gora med äresgiriaa Konungars gäckade förhoppningar? Öfver det förflutna hafva dodsklockorna langt för detta tonal; arhundraden betäcka med sitt stoft hatets hoglagde demoner. Här år alltså intet, som talar till oss med minnets sorgliga röster; men så mycket mera, som lisvar de redan våckta sothoppningarne. Har har glädjen uppslagit sin boning, och hvar glidjen heriskar, der får hoppet vingar. Träden derföre bit in, gent öfver de vallar och gralvar, som satte en a2råns for Carl Gustafs berrshlystnad! J behosfven icke, som han, utkasta nagra planer for att bestiza desamme. J hafven ju redan erosrat staden, som ligger innansor dem. J förstoden er sak bättre: J anföllen icke Dinmarks lejon; J förstoden att vinna dess hjertan, och blott för sadana erdirare Öppnar honungastaden sina portar. Glädjen er derfore öfver er seger och blanden edra röster med de öfvervunnes: ty, huru det än gär, skole vi ändock alla dela bytet. rn me Jl nmjsf(ehcAUVAra CHAU ann