Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1845, sida 2

agrad spänd, och der alla partier, alla interesasen stodo med tummen på hanen, alvihit från asin grundsats, om ban vachlat, om ban tagit celt steg tillbaka, eller åt sidan, om han, med 6cett ord, icke handlat honseqvent; så hade det avarit förbi med ölvertygelsen om hans upprigetighet, forbi med förtröstan på hans bestämdahet, på hans fasthet. Vi bade i en handvändaning befunnit oss återflyttade till oron och missabelatenbeten under gamla systemet, och vi bade cicke ens baft bjelteryhktet och den i statshyälleningar härdade, i statsvärf slipade talangen att ashyla, trösta och värna oss med. Allt är visaserligen icke vunnet med denna konungens asanktion; men allt hade varit förloradt, com den uteblifvit. Sadan var och är, i största 6korthet sagdt, allmänna tänkesättets ställning. Den gamle behonte har ganska rätt deri, att det allmänna tönkesättets ställning är sådan; men så är dock icke förhållandet med vissa enskilta individers, t. ex. en hop adelsmäns. Det gilves inom den högre och förmögnare bördsaristokratien ett icke ringa antal unge män, hvilha, i anledning af den utgång, som arfsrättsfrågan den 49 sistlidne Maj erhöll, äro så i ytlersla grad uppbragte, att de knappast i större samqväm kunna ligga band på sina känslor, när detta ämne bringaas å bane. Den beryktade tlartmansdorlsska protesten varieras då i oändlighet. Efter sorruftets, billighetens och rättvisans fordringar frågar man deremot, i detta fall, icke det ringaste. kgennyttan är part och egenny tan är domare; huru skulle domsluiet då kunna blifva annat, än egennyttigt? Huru skulle man deri kunna hoppas att finna något afsecude fästadt vid qvinnans under århundraden sortrampade råtligheter? HPotestas dat jus har under sekler varit aristokraternes valsprak, och det är så ännu, åtminstone vid alla de tillsallen, då de hunna parakna att utgöra majoriteten. — IIvarje utofvad styrkans rätt innefattar deck alltid i sig en vedergällningsrått, och det är just denne, med hvilken folket så småningom nu borjat alt drifva aristokralerne och hbierarkerne ur sina lasta sorshansningar. berigenom all nationen, ålminstone hos oss, vill verkställa denna uldrilning utan nagon blodsulgzjutelse, utan nagon terrorism, sär den mahända väl langsammare, än annorstådes; men tilläfventyrs blir den äfven så mycket grundligare och säkrare. Med hvarje samn al de gamla standsmrarne, som störta ned i tidens stora lopgral, vexer forbituringen, så vål hos aristokrater som hierarker, och de skulle hnappt nog respebtera det hungliga baneret, i händelse det i spetsen för rörelsepartiet nalkades muroppningarne. Det går dock med konservatismens borgar på samma sätt som med det gamla Veji: hvad som icke kan vinnas ulanisfran, söker man vinna inanilran; då de belågrande tro sig som säkrast, befinner sig sienden i bjertat al fästningen. De halva tiden emot sig, och det är en kämpe bald, som icke är god att stänga ute. Knota, harznas, svåra och dundra olver demokrati, liberalism, regering och ständer är nåstan allt, bvad de nu kunna göra, och detta hor älven till hännelecknen på en aristobrat af äkta skrot och korn; hvar och hvarftore frågar han i allmänhet icke mycket elter. Det är nog, att han tror sig halva shäl att vara missnöjd; nog att en Björnsljerna, en Ilartmansdorss, en Palmssjerna, en kRans, o. a. d. besinna sig i opposition emot iegeringen: han år da genast beredd att följa deras banår och, som det beter, ej u rare in verba magistri o på vers eller prosa, lika godt, bara han far säga sina antagonister några rigtiga glåpord. — Tillochmed inom sjellva frimurarelogernas fridlysta väggar reser partiyran stundom upp sitt bulvud, än under den ena och än under den andra formen. ben gamle bekante anför sjelf ett dylikt exempel, och att detta icke är det enda, som skulle hunna presteras, det vet Gud och.... vi bade så när sagt: hela verlden. All aristokratiens harm och illvilja tynga dock knappast så mycket som elt dun på händelsernas våg, blott Regeringen förstar Folket och Folket Regeringen; blott dessa bada makter