Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1845, sida 2

VII. Förtroendet. Tvenne dagar härefter om aftonen, samtalade Rocco och Jacopo sittande vid samma bord, uti ett värdshus af tvetydigt utseende. I detta hus, som låg vid sidan af vägen till Chiczza, brukade fattiga vandrare hvila och vederqvicka sig. Sållan tillbragte någon natten här, afskräckt af slällels eländiga utseende och värdens elakhet. Denne var en liten undersätsig man med rödt skägg och listiga djupt liggande ögon. Uppassningen bestreds ar en gammal skelögd qvinna. — Vär helige Patron beskydde oss, Rocco. — sade Jacopo — du spelar här ett osäkert spel... Men berälla mig hela förloppet. — Bet var på vägen tull Treviso. Jag hade ej tagit någon med mig, ty du var ej till hands och Maleo hade ej anförtrott någon mera än oss två affären; han hade underrättat mig att Venetiana-. ren skulle passera genom skogsbrynet. Jag hade befallning att angripa honom med dolken; Malco bade strängt förbjulit mig att skjuta af fruktan at uppväcka soldaterna, som voro posterade i granskapet. Framför allt sade han, angrip honom på ett aflågset ställe ... Natten var mörk... Sjulligen syntes den resande. Jag gick emot honom... — Signor — sade jag — jag har sörlorat vägen. — Jag skall visa dig den, min vän. — Men jag har också förlorat min börs. Vid dessa ord betraktade han mig; han förstod nu hyarom det handlade och sporrade sin häst, men Jag fallade hastigt uti tygeln och bad honom helt hosligt sitta utaf. Ilan drog sin dolk; jag fattade min... Jag fick ett stygn uli axeln; men jag lät honom tömma ressupen; och slutade undersökningen, då, i det jag kastade mig öfver honom . . . 9 — Hör på Jacopo — återtog han afbrvsande sig