————— — ä (U—— : i: — Baronen skrattade. — Hvad har du gjort med denna qvinna ? — Annu ingenting, Signor, men hon har bedt mig emoltaga dessa dyrbarheter, som bevis på hennes kärlek, och anhåller ödmjukast alt Ni ville vara god tillåta henne följa er trogne och undergifne slaf Biago. — IIvad vill du säga härmed din narr? — Rena är för gammal, Signor, och vi behöfva en annan värdinna. — Ahl och du sordrar?. .. — Ingenting Herre — svarade Biago korssande händerna öfver bröstet och sänkande hufvudet med en tillgjord ödmjukhet — ingenting förr än Ers Helighet haft godheten välsigna sin ovärdige Löjlnants förening. — Sagdt — svarade Baronen skrattande emot sin vilja, med en ung vauriens utseende — jag beviljar er båda två äran... att hängas i kompani. — Tack Herre, — Wid elt annat tillfälle hade jag ej tillåtit det, men nu är jag vid godt humör. Från och med i dag älskar jag qvinnorna... Drag undan gardinerna, Biago, på det jag må se månans vackra sken, och höra vindens susning i (råden... Bra... Denna natt är förtjusande... .— Hvad vet du mera, Biago? — frågade Baronen långsamt vändande sig emot den ungo mannen. — Nästan ingenting, Signor. utom det alt min strupe är torr och min börs tom. Biago betraktade vexelvis en butelj stående på bordet, och penningpåsen han hade medfört. — Tag den här buteljen med Cypervin och tio guldslycken ur påsen. Klockan är två: aflägsna dig med lörsigtighet.) Biago gick. Det blef tyst i palatset, och Baron Goetzen dröjde ej alt insomna, drömmande om natteus tilldragelser och Markis slanos dotter.