sändaren af dessa rader under rubrik 48:t Nicolai Kirchenbaup hvad gamla ordspråket: amånga bäckar små, göra en stor år, har att betyda; ty ett antal personer af ej mindre än 20,127 hafva förenat sig, att hvarje vecka erlägga En skilling banco för ofvannämnde kyrkobyggnads fullbordande, hvilket, då 20 veckans insamling gått för sig; uppgick till den ansenliga summan af 26,569 m:k I sch. I betraktande häraf, att större summor sålunda, på ett för den större allmänheten mindre kånnbart sätt, kunna åstadkommas, genom en så ringa pennings aflemnande hvarje vecka, bar man trolt sig böra fästa de respektive Herrars uppmärksamhet härå, som gunstbenäget ätagit sig insamlandet af en fond till en Räddningsanstalt för vanvårdade barns uppfostran, inom detta samhälle; ty med all aktning för deras nit och goda omtanka, för sagde ändamåls vinnande, tror man sig ega skäl antaga, det bildandet af den erforderliga fonden för inrättningens iordningbringande kommer att draga ut flera år, på sätt, saken nu bedrifves; ty hela insamlingen (såväl i den redan egande fonden, som inberäknadt de för vissa år, af flera ädelsinnade medborgare utlofvade medel) lärer i denna stund ej uppgå till fullt 8,000 Rdr Rgs; och man vet, att denna summa flerdubbelt erfordras, innan den så högt af behofvet påkallade inrättningen kan komma till stånd. sluru ofta måste man ej nu, såväl hemma i husen som ute på gator och gränder äfvensom allmänna promenadplatser, antingen med eller mot sin vilja, med en, eller flera slantar, nästan köpa sig fri från skaror af barn, som belägra vandraren med sina klagorop om husvillhet, hunger och nakenhet, m. m.; ja! hvem sormår väl uppräkna alla de verkliga eller diktade skäl, som upprepas för alt väcka medlidandets hänslor? — Det värsta af alll är, att hvarje dag förnyas dessa upptråden och sålunda alstras hela härar af små lazzaroner, som, då de äro lemnade på egen band, naturligtvis mäste vexa upp till allehanda laster och brott, merändels börja med snatterier och vanligen sluta med inbrotisstölder, ja tillochmed med de rystigaste mordgerningar. Ilvarje förnuftig menniska, som tänker, ej allenast på egen, utan ock på medmenniskors välgång, mäste derföre medgifva, det detta sätt att visa sin välgörenhet mot likar är alldeles bakvåndt. I det stället borde man upphöra med dylikt högst skadligt allmoseutdelande och, såväl i pekuniärt, som moraliskt afseende, raskt arbeta för råddningsans:altens snaraste organiserande, på det man må kunna rädda så minga unga uppväxande menniskörs framtid, som möjligt, innan de ohjelpligt gå förlorade icke allenast för sig sjelfva, utan äfven för samhället, då de ofta som grofva brottslingar mäste insättas på korrektionshus och fästningar, hvarest de ytterligare utläras till alla de grymmaste och förskräckligaste brott, för hvilka menskligheten ryser, ochi fall af rymning, med vald uttaga, hvad samhället vägrat att för deras uppfostran i rätt tid meddela. Det är i anledning häraf, och med ledning af det Ilamburgska exemplet, insändaren tager sig friheten föreslå, att Vederbörande ät en säker och pålitlig vaktmästare uppdroge, all med en vanlig låda af jernbleck, försedd med lås å sidan, samt hål på locket för pengars ioläggande, kringgå hvarje Fredag i förstäderne och Lördagarne i sjellva staden och sålunda in