Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1845, sida 1

—— ——— — ——— — —— — ——— —— kert öga ... Du och Rocco måste befria mig ifrån den der Venetianaren, som jag visat Er... Se der! Rocco, lag denna börs och dela dess innehåll med Jacopo. Vid äsynen af guldet, uppslammade de båda männernas ögon. Pelningen kunde ej jemt lata verkställa sig; det låg ännu ett guldmynt qvar på bordet: Jacopo räckte fran) sin hand ... Rocco drog sin dolk: a — Tror du den här har rostat? — frågade han, i det han höll vapnet för hamratens ögon. : — Gamle haj! — svarade häftigt Jacopo, också blottande sin dolk — jag skall taga huden af dig, som man fär en al. — Förbannade hundar! — skrek Baronen och reste sig upp med en hotande uppsyn — Huru vågen J tala så i mit närvaro? Den af Er, som rör detta guldmynt, låler jag rycka tungan ur halsen på ... Gå er väg. på det jag ej må komma i frestelse... kEtt ord Rocco: är Biago här? — Ja Herre. — Säg all jag vill lala vid honom. Några minuter derefter inträdde BiagoDet var en ung karl med otvungen hålining, samt elt bestämdt och listigt utseende. — Nå väl — sade Baronen vändande sig emot honom — Hertigen ? — Har lenmat verlden och sina tusende sckiner. Vid dessa ord lade den unge mannen en pase med guld på bordet. — Godt — sade Baronen — min spelskuld är betald, då fordringsegaren är död. — Belta är ej allt — tillade Biago — den gamle girigbukens älskarinna har gjort mig en present af det här... Och han visade för Baronen ett lilet skrin med juveler. — Huru Skurk, du har dödat denna qvinna utan min befallning ? — pjefvulen bevare mig ifrån all vara olydig emot ÄEr, Signor ... Jag dödar ingen utan Er tillåtelse.