Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1845, sida 2

— ————— komst. Åt Er helgar jag mill lif, fullt af lycka och frid, som Er framtid skall blifva! Oh! nu känner jag mig stark; nu kan jag bjuda allt spetsen. Jag skall begära Er af Er... Men Vincenza, hvad kan jag hoppas? Ni är redan bortlofvad. jag vet det... — Hoppas allt af mig, ingenling af min far. — Jag skall besegra honom, som jag har besegrat min rival... Helt och hållet sysselsatt med sin kärleksulgjutelse och åskådandet af Vincenza, hade den unge mannen upphört med att ro. Nattens djupa tystnad afbröts endast af vågornas plaskande emot den lätta farkosten. Vincenza var i ett berusadt tillstånd af lycksalighet; den renaste luft vaggade hennes lockar, och svalkade hennes bröst. Hennes hjerta klappade af sällhet, och när hennes ögon mötte den okände vackra mannens eldiga blickar, tyckte hon, alt en öfvernaturlig makt fängslade henne vid honom. Vinden hade emedlertid sriskal upp, hafvet började röra sig, som en halft vaken menniska, den der försöker resa sig upp, men faller vid hvarje förhyadt försök. Lemnad åt sig sjelf och strömmen, hade båten nalkats stranden. I delta ögonblick syntes ett klart sken på afstånd, som liksom flöt fram på vattnet. Vid denna syn, uppgaf Vincenza ett skrik. Den okände fattade hastigt årorna, och vände båten i ett enda tag. Men ljuset nalkades med en förundransvärd hastighet, i samma direktion, som lanternan på flyklingarnas båt ulvisade. — Förräderi! — utropade den okände — vi äro upptäckte, och denna förbannade gondol vinner på oss. — O! min Gud! vi äro förlorade! — stammade Yincenza med förskräckelse. — Annu icke — svarade den okände, som reste sig upp och utsläckte lanternan. Vincenza hade knäfallit i båten, vridande sina händer. — Mod och tystlåtenhet! Vincenza, det gäller Er