Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1845, sida 2

heder, jag känner sarvattnet ... Våra fiender hafva ej upptäckt oss... Se! Ljuset, som så hastigt hade nalkats från stranden, var nu oroligt och man syntes vara oviss om kosan, som borde tagas, emedan skenet vände sig uti olika dircktioner än till höger och än till venster, beskrifvande uti luften de besynnerligaste sigurer, som återspeglade sig på den klara vattenVylan. Ben okände betraktade en liten stund leende detta besynnerliga uppträde: derpå åltertog han årorna, och började med ökad ifver ro ut åt oppna sjon. — IIXart för Ni oss? — frågade Vincenza lugnare. — Jag vel icke ännu... Bed Ni månan, att han ej visar våra förföljare vägen, ty mörkret är vår enda hjelp. .. Abl det är försent. Vincenza vände sig om. Den siendtliga gondolen hade ändrat kosa, och rodde nu i samma dircklion som flyktingarna. Emedlertid vare sig af Vincenzas böner, eller frivillig barmhertighet, men den förut klara himmelen öfverdrogs efter några ögonblick af stora mörka skyar. Efter hand drog månan sig undan, liksom han ville dölja de slyendes väg. Förföljarnes båt nalkades icke desstomindre; redan var den helt nära, då Vincemas ledsagare hörde ett doft susande ar vinden, som skakade de höga sjövexterna på en af lagunerna. Denna del af bafvet var honom väl bekant. I två årtag vände han båten, sedermera djerft halkande igenom en trång passage, der Vågorna med häftighet vräktes emot de båda landttungorna, försvann han. Han hade ej ännu uppnått motsatta stranden, förr än ett ögonblickligt sken syntes på gondolen; i samma ögonblick hördes ett sakta hvinande genom luften, och den okände fällde en af arorna. (Fortsättes.)