älskares öga vakar öfver Er, gunga öfver vågorna, som lekande kyssa den lätta farkosten... I morgon vid denna timma, väntar en man uti en båt med blå segel den skönaste och mest dyrkade ar qvinnor. Om hon ej koinmer, så aflägs nar sig den hoppfulla väntande ensam ... och man skall aldrig mera återse honom! orFörtro Er till Marcarila, hon är tystlåten.) bet djerfva språket i detta brefsörbryllade Vincenza. Småningom borjade hon dock finna, om icke ursägt, älminstone tillräckliga skäl, för den okändes handlingssätt. Hon insag och rättvisade hans försiglighet, att ej infinna sig hos hennes far. förr än han erhållit visshet alt vara älskad. Sjelfva tanken på ett möte Pied den okände, och hans brinnande kärlek, bortjagade alll hvad hon till en början fann oförsigtigi eller brottsligt. Margaritas närvaro tycktes henne vara en säkerhet sör all fara, och nedtystade hennes skrupler ... Sömnen ölverraskade henne uti deta tankernas och känslornas virrvarr, der leende bilder upptogo förgrunden. Följande dagen kom Margarita fiera gånger, under olika forevändningar. in till sin unga matmor, liksom väntade hon ett förtroende, det någon hemlig blygsel hindrade komma öfver Vincenzas läppar. Allonen kom, och Wincenza tvekade ännu, men Margarita, som läste uti hennes hjerta, Sparade vinchilga hälften af svårigheterna vid elt så tant förtroende. För att afftägsna misstänker, och ännu mera stärka sig uli sitt beslut, lomnade Vineenza tidigt sin far och kusin. Vid inidnatten, sedan hon försäkrat sig, alt alla sofvo, tog hon sin kappa, den hon sorgsålligt svepte omkring sig, och nedgick uli trädgården, åtföljd af Margarita. Efter att med ylsersta försigtighol halva öppnat och lillslutit en liten port uti trädgådmuren, befunno de sig på galan ... Natten var vacker, och månan kast. o sill ble a sken ner på de tysta öde gatorna... Vid hörnet f palatset venuti, hörde Vincenza steg bakom sig, hoh vände sig om och såg eu karl, som tycktes