Paralleler)). (Samma bannlysningssträle försöker sanatismen slunga mot den helgedom, der naturens och konstens vänner njula sitt lils högtidsstunder, der uppenbarelsen af det evigt sköna återstrålar från alla tider, som burit den sköna bildningens oförgångliga lager kring sin fria tinnning. Man ser ej, churu mycket skönt i hvarje åder af skapelsen och lifvet sig förråder och kan ej på denna väg leta sig fram ull dkällan, den evigt fklara.v — Man vill ej veta af någon annan harmoni, än den af en illa utförd koral; ingen annan musik, än den på psalmodikon, eller orgel, — och detta oaktadt näktergalarne vu som fordom uppstämma sina himmelska körer i skogen; bäcken brusar sin sång, der han slingrar sig fram mellan blomsterika kullar och sålt, och nordanstormen spelar sin eolsharpa i sosterlandets suruskogar. — — — — )rahmas lära i Indien har sina Jodi, som, försänkta i sitt eget jag, tillbringa sin tid under grubblande betraktelser, döda för sig sjellve och verllen. Christendomen i sin början hade sina Styliter, som på upphöjda pelare tillbringade länga år, för att vara närmare Gud och, ostorde af verlden, kunna gråta bort dagen och sålunda lefvande begralva sin sinliga natur. Medeltidens munkar framställde samma scener. Ålven vår tid har sina Styliter, sina munkar, ehuru vär samhåällssörlaltning ej tillåter dem att lefva hvarken på pelare eller i kloster. Många af dessa äro sådana, att de för sin egenhet och besynnerlighet i sätt att vara, för sina orimliga och med andra menniskors oöfverenstämmande grundsatser, lör sin sadaise i mantr och förakt för allt, hvad man benämner savoir vivre, väcka vårt leje. Men drisvas grundsatserna så långt, som vi någon gång hört dem från predikstolen utlalas: alt den sanna christendomen ofta visar sig i minen, i åtbörderna; göres hufvudets lutande ställning, krokiga knän och inätvända låspetsar till not characteristicee på den sanna orthodoxien, då veta vi ej, hvad känslor vi för dem böre bysa, medåm kan s eller föraktets. — Till hvad tjena dessa gudsnodliga miner? Hyarfore dessa heliga grimaser kring munnen? Ilvarföre detta på guldvigt lagda tal? Ilvartill dessa skygga blickar? Hvartill denna infantila enfald, ja tasatthet? — vi mötas med svaret: dvarer enfaldige såsom dufvor!o Ah, ja! bvarföre icke? Men i christendomen, sådan som den är till sin rätta anda, sådan som den af förståndigt christliga menniskor i alla tider blifvit uppfattad, ligger ej något, som nedslär det sanut menskliga hos menniskan; ej nagot, som gör henne till slaf under sjelstagna bördors tryckande tyngd. Der Ierrans anda är, der är frihet. I et bjerta, som besitter den himmelska friden, sådan som cbristendomen meddelar den åt sina sanna bekännare, saknas ej, kan ej saknas mod, g ädje, frimodighet och förboppning. — — — Behölvas föreskrifter gisvas för ett rätt christligt predikoföredrag, så hänvisa vi ull Christi och Apostlarnes enkla, hjertliga, hänsorande, menniskoälskande och okonstlade framställningssätt och sästa vederbörandes uppmärksamhet derpå, att de hvarken slösade med himlar, ljungade med afgrunds-blixtrar, eller stormringde till den andliga väckelsen. Författaren till den artikel, ur hvilken ofvanstående utdrag blifvit hemtade, slutar sina reslexioner på följande sätt: . (Vi sluta vår betraktelse. Den är tecknad 1 svart. Vi erkänna det. Men skulden ligger ej hos oss. Hvad vi yttrat är en teckning, fullkomligt efter naturen. Ingen skulle hellre, än VI, Önska, alt en lid snart måtte nalkas, hvars ljusare teckningar kunde till bakgrunden undantränga dessa dystra nattbilder! Dock — Rom byggdes icke på en dag. Allt stort och mensklighelens högre utveckling går framåt med etuppsjät. a Man måste deröfver trösta sig och — arbeta. bskurantismens fästen uro starka; ty på dess grundvalar har man arbetat