LITTERA UR. m vår tids inre Samhällsförhållanden, isynnerhet med afseende på Fädernesiandet. Tre Föreläsningar af Eric Gustaf Geijer. Stockholm 4845. P. A. Nordstedt Söner. Stor 8:o 140 sid. 4 Rdr 46 sk Bko. Ett interessantare ämne kunde ej gerna väljas detta ögonblick, då Sveriges egna samhällsförållanden äro inbegripne i en så vigtig utveckng, än det Geijer här valt till sina föreläsninar, och så obehagligt det måtte bafva varit hoom att se dem förtydda, så angenämt är det ör allmänheten, särdeles för hvar och en, som annt interesserar sig för denna utveckling, om enna förtydning gifvit anledning till deras ofutliggörande. Ty svårligen kan man läsa nåot mer sängslande, ån dessa ashandlingar ölver utidens i allmänhet och såderneslandets isynherhet vigtigaste frågor, sängslande såväl genom I Mil och grundlighet, som ämne, hvilket också haturligtvis ej är annat att vänta af en Geijer, om hvilken Tegner säger: ahan tycks oklar; men ej f grumlighet, utan af djup.9 Detta är äfven örhållandet med dessa föreläsningar, hvarför det verkligen är förlåtligt om någon åhörare fattat em, såsom ett slags parafraseradt försvar för låndsprincipen; ehuru en sådan tanke, vid genomläsandet, genast försvinner. Hvad skall man emellertid säga derom, då han (sid. 48) tycks vrilja bestrida den obestridliga satsen: dalt alla menniskor födas och förblifva lika i rättighesero, en sais, som endast blilvit förvriden af menniskosunder, hvilka, vid en filosofisk betraktelse, våäl aldrig borde komma i beräkning. Men nu betraktar Gevijer Sanvu bufvudsakligast från en politisk sida, och som den bittille most bestått af menniskofunder, så mäste de naturligtvis ingå i råsonnemanget, just for att bevisa deras förkastligbet. Så beter det äfven sid. 48: Liksom Ståndsprincipen, har han (Personlighetsprincipen) kalt sin krigiska utvecäling (i franska revolutionen och dess soljder), går sin religiösa till mötes (i den alltmer utvecklade kristliga åsigten, alt alla menniskor äro syskon) och skall, efter dessa genomsängna skiften, äfven fullständigt utbilda sir politiska (i verkligheten utpreglade) karakter. Den, som har ögat på denna utveckling, har ej lråttom. Han kan vänta.9 Det der är dock att utsträcka förverkligandet af det rätta till en aållför obestämd framtid. — Läser man emellertil vidare, så finner man lätt, att Geijer hyser sanma åsigt. som vid 4840 års riksdag för persmlighetsprmeipen, i säväl representativt