Mm AM Tärningen är kastad! Regeringen har visat sig oberoende, kraftfull och sjelfständig; den har ställt. sig i spetsen, ej för något parti, som vissa tidningar skulle vilja insinuera, utan i spetsen för folket på sortgångens och rättvisans bana; ty att folket vill framät, vill rättvisa, är otvifvelaktigt, och endast denna ringa del deraf, som vill stanna, gå baklänges, eller förvirra till egen fördel, och som såsedes skiljer sig sjelf derisrån och fran dess interessen, kan få namn af parti. Folket vet nu, all regeringen verkligen står på dess sida, att det med tryeghet kan stödja sig dervid och skall derför, å sin sida, ej heller underlata att stödja regeringen vid de anfall, som säkert ej uteblifva från nämnde parti eller liga; men som den då lika litet bebofver frukta, som den nu visat sig göra det. Med ett ord, regeringen bar visal sis fast och kommer derför älven att stå fast, att med fasta steg gå framåt; tillbakagång är omöjlig, den skulle då krossas af den rörelse, den sjelf satt i gäng. Och hvarigenom är detta, liksom genom ett trollslag, verkadt? Ty ett trollslag är det verkligen, det kan ingen neka; emedan man hittills sannerligen ej vetat på hvad fot regeringen egentligen statt med folket, eller folket med densamma. Vacklingen, obestämdbeten, likailigheten, med namn, heder och värdighet al neutralitet, bar hittills tyckts vara dess system; onskningar, bandbref och vackra ord hafva korsat hvarandra; men ändtligen har den tavit steget ut, bar den visat sig veta hvad den ville, och velat hvad den visste, i trots af alla insinuationer och machinationer från aristokratiens sida, hos Ständerna, i högsta Domstolen och i sjellva Stals-radet (det ges nämligen ochså en borgerlig aristokrati, som man kan kalla den adeliges svans). Åonu en gång: hvarigenom har allt detta skett, hvarigenom har regeringen på ett talande sätt förverkligat silt valspråk, visat sig hora sanning och göra rätt? Endast genom en enkel rättvisans handling, men som genom ställningar och förhållanden, särdeles genom den position, adelus majoritet, under Herr v. Hartmansdorffs och honsorters ledning, intagit dervid, fast en vigt, vida ofver hvad den eljest, i och för sig sjelf, skulle halva haft, — det är, med ett ord, genom samnmktionerandet af den lika arfsritten. — Med glådje uttala vi detta ord, ty folkets förtroende lill regeringen är derigenom befästadt, och det är en beklaglielvis likaså ovanlig som angenäm känsla, att den ej kan annat än, på det mest vederqvickande sålt, genomtrånga alla i gemen och hvar och en isynnerhet. Iluru ljust att tänka, att man, med lugn och trygghet, kan sluta sig till lagarnes beskyddare; au man vet dem både vilja och kunna befordra det allmänna och enskilda bästa, hvilket i botten är oskiljaktist; att man är öfvertygad om rättvisa på högsta ort, om en omsorgsfull vård af nationens interessen och angelägenheter; och denna tillfredsställande och, genom sin ovanlighet, dubbelt ljufva njurning bör man kunna halva, 8e nom den raskhet och fasthet, hvarmed regeringen, medelst nämnde sanktion, för alltid brulit de band, hvarmed aristokratien bittills hällit den omsnärjå, — band, som, särdeles under förra regimen, gjort sig så olycksdigert känbara både hos regering och folk. Var helsad då den sköna morgonrodnad af en klar dag på nationens politiska himmel! Måtte aldrig mer misstroendets och splitets moln skymma dig, om också partiernas månghösdade hydra, framför allt ari-. stokratiens qvästa drake, än så mycket skulle spruta sitt etter, samt uppröra sjelsviskhetens och fortryckets förmultnade träsk! Visserligen voro de argumenter, som uppstälts mot den lika arfsrätten alltför ömkliga; ja, de bidrogo, genom sin haltlöshet, ännu mer dertill att framlägga hela rättvisan af likhet i arssrätt mellan man och qvinpa. Huru kunde dervid t. ex. ens stånd kom. 26 — 12 tia nAdan sHgvefa väll anat 4K4