tillochmed tro det, att Herr Westbom sjelf icke vetat af den af oss öfverklagade oordenlligheten. Också rigtade vi icke vår anmärkning emot honom persoligen, utan mot postkontoret. Sedan han emedlertid nu, på sätt skedt är, upptagit stridshandsken, och, som sig borde, iklädt sig ansvaret för den af oss klandrade försumligheten, så torde han ursäkta, att vi uppträde mot honom sjelf och säge honom öppet och ärligt, 4) att hans i tidningarne införda protest är af noll och intet värde, då med vittnen och bevis styrkas kan, att skälen till vår i N:o 409 af denna tidning gjorda anmärkning voro giltiga; 2) att han icke så, som sig bör, kontrollerar sina underlydande, då sådana oordentligheter, som den af oss anmärkta, kunna vid det pöstkontor, hvars chef han är, ega rum; och 5) att han, lindrigast sagdt, handlat högst oklokt, då han velat försvara en sak, som han, till följd af de upplysningar, hvilka till honom från annat håll ingålt, uppenbarligen visste vara orätt. — Det är för öfrigt icke första gången, som man har skäl att klaga öfver det sätt, hvarpå vissa postförvaltare i småstäderna sköta sin tjenst. Det har t. ex. i en af de å rikets vestra kust belägna städer inträffat, at en resande, som visste, alt han på dervarande postkontor hade ett rekommendederadt bref, icke kunde utbekomma detsamma, af det skäl, att Ur postförvaltaren behagat resa bort för att sköta sina nöjen. När nu den resande, sedan ban för brelvets utbekommande uppehållit sig i staden en hel dag, slutligen fick den förmånen att träffa Hr postförvaltaren och kunde förehålla honom hans origtiga beteende alt resa bort, utan att sätta någon i sitt ställe att sköta tjensten, erhöll han det af invekliver beledsagade svar: datt det icke var postdag mer, än.... två dagar i veckan, och att den, som icke då ville passa på och ultaga sina bref, kunde göra bäst han behagade. 4 — Ien annan, längre mot söder belägen, småstad kom en annan gång en resande på postkontoret och begärde att utbekomma ett högst angelåget bref, som han af kartan såg ligga sig der till mötes. På denna begåran svarade skrifvaren, att han icke kunde utlemna brefvet, emedan postmästaren galt ut och tagit nycklarne till brefskåpet med sig. Den resande ombads att infinna sig på postkontoret elter en timmas förlopp, då postmästaren troddes skola vara hemkommen. På utsatt tid infann sig åter den resande; men postmästaren var ännu icke anländ och ingen visste hvar han kunde träffas. Den resande väntade en ling stund; men ingen postmästare hördes utaf. Slutligen gick den resande ut och träffade då händelsevis på gatan en person, som han, på den beskrifning, han erhållit, trodde vara den väntade. På derom framställd fråga erhöll han en ett jakande svar, och den resande anhöll nu, att postmästaren gunstbenäget måtte gå med hem och utlemna det bref, på hvars utbekommande han i nära 2 timmar förgäfves väntat. På denna sin begäran erhöll han af postmästaren det svar, att han .... icke nu hade: tid att gå hem, emedan han skulle gå ut i staden; men att den resande om en timma, eller något mera, kunde komma upp på postkontoret, då brelvet skulle erhållas. Förgäfves föreställde den resande den högmögne Herrn, att han nu väntat i tvenne timmar; alt hans skjuls under hela detta tidsförlopp stätt färdig; att hästar för flere håll voro för den resande beställde, och att han följaklligen, om han blefve nödsakad att vänta ännu längre, singe betala väntpenningar å alla de gästgifvaregårdar, der hästar för hans räkning blifvit uppbudade. Postmästaren var och förblef obeveklig. Den resande måste beqväma sig att vänta ännu 54 timma. Slutligen fick han bresvet; men fick äfven ganska rigtigt betala väntpenningar på syra af de sista hällen, der hästar för honom blilvit beställde. Ännu elt par anekdoter i samma väg skulle vi kunna anföra; men dessa tvenne kunna vara nog, för att ådagalägga, med hvilken egenmäklighet postsörvaltarne i vissa städer gå till väsa. — aNå så klaga derösver hos Generalpost; — Cd (irokfäre. AamHOAHHI, atnaen nl n. AS.. —