—— KONUNGEN AF YVETOT. Efter Marie Aycard. 0 År 179: bodde vid gatan Canebicre i Marseille en portvaktare, som tillika var skräddare; han sjöng hela långa dagen igenom, i det han tappade och lagade sina kunders bristsallige klädespersedlar, och hans kära akta hällt sålde stekta potäler till sådana bland grannarne, för hvilka bröd var en luxartihel, den de endast undantagsvis kunde förskassa sig. Bland husets byresgäster och det äkta parels regelmässiga kunder befann sig en landsflyktig korsikansk familj, som ganska otta tog sin tillflykt Lill skräddarmors gårkök. Fader Mathias, så hette vår skräddare, och hans värdiga äkta hällt gaf denna familj betydlig kredit på moderns ärliga ansigle och den älste sonens ord, hvilken var en ung förhoppningsfull artillerioslicer. När han kom till Marseille, så plägade han säga till. den nederlige Mathias, som var född i trakten af Yvetot: Fader Mathias, när jag en gång får något all säga i Frankrike, så sätter jag er till konung i Yvelot. — Och jag, svarade skräddaren leende, utnämner er i samma stund till generalissimus öfver min arine. — Tack, sade osliceren, jag kan dock icke hjelpa, alt mina förhoppningar äro mera högtsvälvande. — Tänker ni kanhända på att en gang få föra befålet öfver franska armeen? — Hvem vet? Jag bär marskalksstafyen i min ficka. — Verkligen, ni är äregirig, min general. Aet är icke så aldeles utan, och eders Maje— 0 herre Gud, milt majestät är lält tillfredsställdt, det åtnöjer sig med ett hus i min fäderne