De sex Bergen. Trappsteq likt, fem berg ur dalen stiga, emot höjden visande vårt lopp; kärlek, tro och hopp till allar viga dem och till det sjette leda opp. Ararat det första är, med bågan utaf jordens bro till himmelen, speglunde, i tidens tårar, ligan af den eriqa förlålelsen. Sinai oss sedan lagen bringar, fastan redan skrifven i vårt bröst, ångrens blixt sig kring dess tinnar svurgar, Herran talar utv dundrets röst. Uppå Tabor sig hans ord förklara i den himmelska föreningen: kärlek, lag och löfte ) uppenbara der för barnen fadlersmeningen. Och på Oljoberget broderns hjerta alla sina syskons brister bär, känner hela menshlighetens smärta, då han ångstens billra kalk förtär. Tills på Golgatha sig sist fullbordar outsiugliga försoningen mellan stoft och ande och omgjordar allt med ljus från ursoln: Kärleken. Om vi gå den väg de bergen visa, säkert nå vi då vårt rätta hem, der på evigt Zion Gud vi prisa, i det himmtelska Jerusalem. Der, då vi, i pröfningar, oss lyftat, genom tidens arbetsvecka, dit, firas Sabathen, hvaråt den syftat och för hvilken jordens barn kom hit. VICTOR. orm me mr REP ITRI UETDISNET TE —Tr—K—L ——