1W2--8s —— KORRESPONDENS. Stockholm den 20:nde Maj. Jag har i dag den fäsnesamma nyheten alt meddela, att konungen sanktionerat Ständernes beslut om den lika arfsrätten. Alla Morgonens varnande artiklar, alla Posttidningens gouvernantslexor och alla Minervas små försök voro snledes denna gången utan all verkan. Nationen skall härföre städse blilva konung Oscar förbunden, om äfven en och annan högvälboren förnämhet skulle rynka på nisan och tala om nödvändigheten för en regent all söka skydd hos Ådeln. Min tanke är, all regenten bor söka skydd hos Folket, och ej betrakta några an räknande familjer annorlonda, än sina östiga unders ter, de der at lika lagar skola skola skyddas och, i män af duglighet och sarijenot, belönas. I var onda tid har man längesedan genomskådala rättnätigketen af de ansprak pi soreträdesrättigheter, bhvilha soka gora sin talan gällande genom uppvisande afett adelsdiplom, som dock ofta blifvit vonnet genom gansha twerydliga sortjenster mot låderneslandet. Ått genom denna sanktion qvarlelvorna af vårt olycksaliga adelsvälde fått en svår stöt, är omajligt alt bestri la, likasom det lärer blifva svärl, att, utan alltför vidlyftiga och spetsfundiga solimer. neka, alt sorsvinnandet af vissa kasters medtodda föret ädesrättigheter är ett steg framåt till en nations politiska utveckling och förkolran. Men uwlom den politiska betydelse, som denna fråga shledes eger (och denna politiska betydelse har äfven af Högsta Domstolens ledamöter i deras afgifne utlatande ej blifvit förbischåh, sastän pluraliteten af dess ledamöter härvid, ssom bekant är, ganska ensidigt betraktat saken) cger den äfven en social betydelse, och i detta hänseende var det sågnesamt sornimma, att så väl ständer som Regering slutlisen lillerkänt qvinnan den billiga råtlizteen att ärfva lika med mannen, hvilken råttichet en barbarisk lagstiftning länge nekat henne. Ibland de många vanmåktiga försök, som gjorts att bindra och afböja denna Kongl. Maj:ts sanktion, och af hvilka den lumpna Hartmansdoriska protesten kan betraktas såsom N:a 4, var det sista hanske det mest atragikomiska. betla ntsjordes af en s. k. deputation af 3 ledamöter at llederv. Bondestandet, anlorde al Nis Striullund, hvilken deputation i underdänighet anhöll, alt den lika arssratten ej matte vinna kongl. ulaj:is sanktion. UmAdAst et dylikt sorSök, på så sätt utlordt, var, enligt min lanka, ett talande skäl för nyttan af förändringen; men behlagligt är det i sanning, art ens fem ledamoter af Brondestandet kunnat läta narra sig art så uppenbart gå Adelns ärenden, ty såsom temligen säkart kan antagas, all denna tillställning varit i säck, innan den kom i påse. — Så glådjande det emedlertid är, att honungen i denna sak slufat sig till Nationen, lika beklagligt är det i sanning, att, såsom det hReråtlas, vid frå gans saredraaniang i konseljen, ej mindre de tillkollade Juslilie-raden Illlrr Snoilsky och Stråhle, än sjeoliva D.D. E.B. Justitie-statsministern ) och Ministern sör utrikes ärendena samt Ilrr Statsraden Staöl von Holstein och Munthe talat mot sanhtionen. betta är verkligen så betecknande, sa upplysande om sjelfva andan hos nuvarande rädsifvare, att det ej bör undandragas allmänhetens kånnedam. Vid premissbetänkandets genomdrilvande i Stånden, då arbetades med håänder och fötter för sakens framgaug; men i en Lilalsrnhaa, en fråga, som i sig sjelf är af omätlia vist, helst i ansedning deraf, att dess afgörande m hängla för decennier skulle bestämma hönunsens ställning till folket och gilva regerinsen en viss färg — i denna fråga olvereilves konungen af en stor del al sina rädvifvare. belnär en händelse, så betydelsesall, att jag för min del, ej inser hutu konungen vidare kan bsballa dessa rådgilvare. Sikert är också, att el——— Ni IIr Nor denfalk hade nemligen till konFR HBfrFr . i Ö op