makten. Man talar om vådan för konungen alt neka sin sanktion å beslut, som en genom allmänna val bildad representation kunde fatta, och att ban således ej skulle våga utofva sin konstitutionella lagliga rättighet. Tror man då, all svenska folket skulle lättare retas till våldsamma foretag, när en sålunda bildad representations beslut vägrades sanktion, än om ett beslut af den närvarande representationen icke sanktioneras? Det synes åtminstone oförklarlist, att folket lättare skulle retas till uppror, då det vet, all deras representanters beslut lättare han tilkomma, än nu, då hvarje beslut måste kryssas fram emellan tharybdis och Scylla, adel och prester, och således fordra konungamaktens noggranna pröfning. Skulle Svenska folket någonsin kunna retas lill uppror, hvilket dock nästan synes otroligt, så kunna anledningarne dertill knappast blifva större, än i närvarande stund, ty något retsammare för den srie mannen, än aristokraliens och bierarkiens beteende under hela denna riksdag och den förtjusningsfeber, som fattat flere al folket annars bögt värderade representanter, kan man ej tänka sig. Skulle nu härtill komma Regeringens vägran att sanktionera det enda af betydenhet, som i folkets anda under denna riksdag segrat (nemligen frågan om den lika arssoch giltorätten); så medgifves, att inom många bröst mäste uppstå en känsla, som liknar förtviflan, ech man skall anse sina heligaste rättigheter lemnade till pris ät en öfvermodig Åristokratis och Ilierarkis välbehag. Slunden är af större betydelse, än mången torde ana; den kommer säkert att afgora Regeringens och Folkets ställning till byarandra, och en ny representation blir i följd derefter bildad. Att blodet svallar starkt i det medborgerliga bjertat, när man eftertänker, huru borgares och bönders ädla representanter, som ock egentligen äro svenska folkets, värdigt och kraftfullt kämpat och kämpa för folkets viutigare samhäölls-frågor utan stamgång, och att orsaken, som bindrat all framgång, endast är Ridderskapet och Adelns tillkallade voterings-trupp och biskoparnes snart sagdt oforklarliga inflytande i bresteståndet, bör ingen undra olver. Hade landladeln och presterskapet i sin helhet, hvilka de allminna ärenderna egentligen angå, fält göra sina val och afgilva sina röster, så är det troligt, att folkets önskningar vunnit framgång. Att upptaga och vederlägga alla Aristokratiens och llierarhiens nödskäl emot 48414 ärs representations-förslag, vore en därshap, ty de äro icke skal dessa stolta och granna fraser,som man fatt höra, och hvilka, like såpbubblan, ej lata undersöka sig utan att sorsalla. Jag har med slit uppskjutit frågan: om upplysningens storre inflytande vid representationsvalen tills nu; ty svärt är att graduera densamma och ännu mera svårt att uppleta och rangera genierna. Jag tror således, att något vidsträcktare inflytande, än det, som upplysningen, vid fråga om representantval, i 1841 års förslag, 4:de och 5:ie momenten af 1 2, sätt sig tilldeladt, svårligen kan henne (upplysningen) gilvas, ty meningen är: att den rätta upplysningen skulle få i sjellva valen sina ansprak fyllda. Påtagligt synes det vara, att en Hans Jansson, en Nils Strindlund och kanske ännu mera en Erik Norberg, relativt taget, halva lika godt praktiskt förstand, skänkt af natu— slå och sparka med händer och fötter, i mening all nedrilva bryggan, som han hade byggt. Hans ArJ Z 1 122 1 . -. FN A an