Afskedsord till försto Läkaren vid Sahlgrenska Sjukhusö 1 I J. A. LHGHOHHUS, vid dess afresa från Carlshammno). Tyst som ljuset på sin rund krig jorden, Rik och glad i handling, karg i orden, Som Mimosan, sluten i sig sjelf; Efterlängtad, som en sky om våren, Saknad, likt den sista gladjetären, Onskad, som i öknens sand en elf; Lugnt för andra offrande sitt eget, Vandrar nöjd, med tornen under steget, IIjelparen dit, der nöd och sorger bo; Tänder hoppets matta flamma åter, I Medan han sin egen slockna låter: IHvilar först, når han gett andra ro. Glömd ej sällan lik den sol som bergas, När de vestra aftonskyar fargas Rosenröda i den glömdas spår, Ager han, i tålamodet trogen, För försakelser och strider mogen, Knappt en suck för sina egna sår. Du bland oss har gått med villigt hjerta, Torkat tårar af, på nöd och smärta Lagt din hand sen dina ungdomsdar. Ringa stuga har dock råd att minnas, Ingen hulpen än så rik kan finnas, Som ej rum för sådant minne har. Se, ditt hem, der trefligt och förtroligt Vetenskapen gjorde lifvet soligt, Aqer Dig nu endast som sin gäst; Och den nejd, der Mien sakta rullar, Silfverfloden mellan skog och kullar, O, när tar den Dig i samn härnäst. ) Ur Carlshamns Tidning.