Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1845, sida 2

lade jag honom utg de jag mig i loford öfver Rachels herrliga karakter, skildrade hennes kärlek till silt folk, den orubbliga fasthet, hvarmed hon höll de band, som förenade henne med detsamma. Jag redogjorde för det samtal, som förefallit oss emellan; skildrade den häftiga striden i hennes inre emellan plistkänslan mot sitt folk och kärleken till mig med all den kraft och styrka, hvaraf mitt innersta väsende var genomträngt; det var kärlekens och beundrans varma språk, som flödade öfver mina läppar. Min far hörde mig med sligande interesse. Sedan jag talat till slut, sattade han min hand, tryckte den med innerlighet och utbrast: vMin son! jag kan icke längre sälta mig emot uppfyllandet af ditt lifs högsta önskan. Hvad jag aldrig hade kunnat tänka mig såsom en möjlighet har inträffat: en judinna har uppfyllt milt inre med högaktning och beundran; jag känner, att jag skulle kunna älska henne som en dotter. Så väl din som hennes ståndaktighet förljenar att belonas. Res då, för henne hem som din brud; du har mill samltycke.5 Jag slörtade i hans armar. Hvad som vidare derpå följde, pehöfver jag icke att säga er, och det skulle fattas mig ord all för er måla mill möte med Rachel; elt sådant ålerseende kan blott kännas, icke beskrifvas. I morgon resa vi alla tillbaka till Hamburg, for att i min fars sällskap begifva oss till London.) Jag tryckte hans hand och tackade honom sör den förekommande artighet, hvarmed han hade invigt mig i sitt liss hemligheter. vJag förtjenar icke några lacksägelser), afbröt han mig, omitt hjerta är så öfverfullt af salighet, alt jag önskar, det hela jorden måtte erfara min lycka, och det är derför mig innerligt kärt, alt se det deltagande, ni visar mig. I detta ögonblick trädde Rachel in. Aftonen är så vackero, sade hon. ÖSkulle vi icke, min William, ängen, men desto mera utbred