förbindelse med Rachel, naturligtvis under förutsättning, alt hon låt döpa sig. Jag kände Racnels kaTakterssasthet i detta hänseende, men i förtvislans ögonblick kan till och med den allra svagaste stråle af hopp icke nog uppskattas — och jag reste. I Hamburg slck jag veta hvad väg, de hade tagit, och jag upphann dem i Kolding, dagen före festen på Skamlingshög. Jag underrättade fadren om orsaken till min ankomst; han hade intet emot, alt dottern förändrade sin religion, ja, han till och med gaf mig silt Jöste att understödja mina bemödanden; emellertid önskade han. först alt göra några förberedande steg, och bad mig uppskjuta afgorandet till nästa dag, då jag skulle Iedsaga dem till festen. Men så länge var det mig omöjligt att vänta. Jag fick tillfälle alt bedja Rachel om ett möte om aftonen, och hon infann sig på den öfverenskomna platsen. Utgången af värt samtal begriper ni af hela mitt uppförande den följande dagen, hvilket ni var ögonviltne till. vAlldeles hopplös reste jag min kos och ankom till Hamburg, der jag steg af i samma hotell, som jag för ett par dagar sedan hade lemnat. Mina ögon föllo på taflan med gästernas namn, och namnet vStan dfor dy lyste mig emot. Hastigt sporde jag uppassaren, när denne resande var ankommen: pl gåro, utföll svaret. Jag rusade uppför trappan, öppnade dörren till det för mig betecknade rummet — och låg i min faders armar. Min son, min innerligt älskade sonop, utbrast han rörd efter en lång omfamning, sHjag har varit hård, allt för hård emot dig. Mitt medvetande om denna min hårdhet lemnade mig ingen ro, sedan du hade rest, och jag fattade slutligen det beslutet alt följa dig, för alt kunna vara dig närmare och således i hast erfara resultatet af din resa... men din plölsliga återkomst och ditt lidande utseende spå mig ingenting godt — berätta mig, berälla din far, hvad som har föresallit.) vJag tog plats vid hans sida, och i få ord medde