Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1845, sida 1

foretog norr om staden igenom den dal, som du torde hafva hört omtalas under namnet: Greismölledalen. Vi se en liten rännil utsjuta sig i Veileåen — det är Greismollebäcken: vi folja dess lopp uppåt och befinna oss snart emellan höga backar, hvilkas stela slullningar äro bevuxna ned herrlig bokskog. Bäcken sorlar melodiskt förbi vandraren; än utvidgar den sin fåra och löper stilla förbi; än inpresSas dess lopp, och med stark fart Har den då sin väg , bildande vattenfall. Dessa omvexlingar möta våra blickar vid hvarje steg vi skrida framat, och det är medgd ett synnerligt interesse. vi sortsälla vär vandring genom denna vilda, okonstlade natur. Plötsligen stanna vi: vi se en pelare af rök höja sig i vadret; buller och larm nå våra Öron, och vi örverraskas midt i denna ödemark af anblicken af en industriell anläggning, som dritves med ängans mäktiga kraft; det är Greismolle klädestabrik, som ligger framför OSS. Ehuru jag kände tillvaron af denna fabrik, blef jag dock öfverraskad, då jag så der plötsligen stotte på den, till den grad hade jag fordjupat mig i betraktelsen af den merrliga nåtdren. Menniskan går emellertid hastigt öfver från den ena sinnesstämningen tiil den andra, och således är det lält förklarligt, att jag fick lust till att taga konstens verk i ögonsigte. Jag begar mig derför till inspektorens bostad, och, etter att hatva erhållit hans tillstånd alt bese fabriken, ville jag genast begilva mig bort, då en vagn körde upp för dorren. hetjenten oppnade v vågnsdörren och hjälp en ålderstigen herre all stiga ur. I den ålderstigne herren igenkände Jng till min öfverrasknine den gamnle, hvars bekantskap jag gjort på Sk: inningsnös. Men huru for vånad 2 jag icke. då jag såg engländaren raskt hoppa ned och så behändigt lyfta ut den vackra Rachel. Jag kunde näppligen tro mina egna ögon; han här, och det efter den scen, jag vid festen var vittne. till! Jag fick dock icke tid till att an