— — — — — — — — ——7—— jag bivistat många möten och solkförsamlingar; men sällan har jag sett talarne söljde med det interesse. som jag här är ögonvilttne till. . — Det var mig innerligt kärto, svarade jag, Hatt träffa en sådan sympalhi för vår sak hos en srämling, ty det är endast ell bevis mera på dess renbet, och det villnesbörd, ni, en imånarinna i det fria England, gifver festens deltagare, mäste i sanning vara högst smickrande för dem. — Men alldenstund det synes roa er alt blanda er i folkhvimlet, skulle ni icke hafva lust att deltaga i den muntra dansen derborta? ... Får jag bjuda er min arm? Hon kastade en blick på sin ledsagare och vände sig derpå till mig, i det hon yttrade med en behaglig naivelet: pJag har visserligen icke den äran att känna er, min herre, men danskarne hatva i dag ingifvit mig så mycket interesse, att jag omöjligen kan afslå en af dem en bön... Yill du taga min shwal så länge pappa?). Hon räckte mig sin arm. Snart hvirflade jag med denna behagfulla sylphidlika varelse omkring i de dansandes krets; men sjelfva dansen var emellertid icke milt syfte. Jag ville försöka att utforska något om hennes lif och, så vidt möjligt var, de närmare omständigheterna af hennes för mig så besynnerliga förhållande till den unge mannen, i hvars sänskap hon hade promenerat föregående afton och som hon tilltalat med namnet William. Efter en kort stunds förlopp stod jag således invecklad i ett Samtal. Hon berättade mig oförbehållsamt, att hon var judinna, barnsödd i London, hvilken stad hon för vågen tid sedan lemnat, för att följa sin far, som reste i bandelsaffärer till Hamburg, I ställe för alt fara raka vägen tillbaka, hade de beslutat all lörst beresa Danmark, hvars skönhet de hade hört så mycket berömmas. (Fortsättes.)