Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1845, sida 1

— — — något närmare kännedom om hennes förhållanden, och ville derför se mig om elter ett eller annat lägligt tillfälle, att komma i beröring med henne. De stavnade framför dansplatsen och betraktade de dansande. På ögonblicket var mill beslut sattadt. Begagnande mig af den allmänna frihet, som här var rådande, trädde jag fram och bjöd henne upp till dans. Hon sag först förvånad på mig, sedan frågande på sin ledsagare. Denne log ordet, i det han tilltalade mig på dålig tyska: vVi äro engländlare, min herre! cch förstå icke danska; men talar ni tyska .. — Nojo, svarade jag på engelska, otyska talar jag icke — alidra minst här — ert modersmål är mig deremol kärare. — Är ni engländare då? — Nej, jag är dansk, men talar engelska allt ifrån barndomen.? Isen var nu bruten. I ställe för att upprepa min uppbjudning till dans, intedde jag ett samtal, i det jag frågade, huru de kunde finna interesse i festen, när de ej voro mäktige språket. oJag må tillstås, svarade den gamle, omig intresserar den icke synnerligen, utan det är min dotter, som finner behag i den, och hon öfvertalade mig att osvervara talen. ; — Jan, sade den unga damen med liflighet, opmig intresserar det särdeles all olvervara en sådan folk församling, och om jag än icke förstår order, som talas, så ligger det dock för mig nägot obeskrisligt tilldragamde uti attiakllaga församlingens fysignomi, uti alt se det lit och den rörelse, som uttala sig hos de enskilta individerna. På så sättnjuter jag verkligen ett högre lit; det är, liksom om den amde, som lifvar församlingen, äfven meddelar sig till mig. Isynnerhel i dag har jag njutit denna glädlje, men det kunde ej heller vara annorlunda, ty den sak. som har församlat denna talrika solkmassa, mäste ovilkorligen, väcka sympatbi hos en hvar. I det land, der jag först skådat ljuset, har