höra mitt solk — för den ölvertygelsen, att hafvå så mycket i min förmåga stått, bidragit till alt upprätthälla den oss af färderne öfverlemnade natlonalitet? Huru är det mig då möjligt att öfvergilva min religion, ett af de innerligasle föreningslånkarne emellan mig och mitt tolk? — Och dock ... din kärlek... huru kan jag alsäga mig den? ... William! vill du öfvergifvä mig, ty jag kan icke. osvergisva mina förfäders srO2 Alskade Rachel, huru kan du göra mig en dylih fråga? Innehåller icke hela mitt upplörande, från det ögonblick jag såg dig för första gången, bevisen på min tillgifvenhet, på min innerliga kärlek till dig? Behöfver jag erinra dig om de mångfaildiga qval, jag måste lida, från det ögonblick, min far fick veta mitt förhållande till dig; behöfver jag återkalla i din hugkomst den hlästighet, hvarmed han degligen behandlade mig, emedan jag hade fast beslutat, att vilja förena mig med en af Isracls döttrar? O, hvilka marter har jag icke mäst undergå, då jag såg min far, som jag städse lillbedt med sonlig kärlek, intaga en fientlig ställning emot mig, da jag kände mig vara en främling i miit säderneshus, der hvarje tanka förbiltrades af bittra förebråelser, emedan jag icke kunde glömma dig!... dessa dagar skola alltid stå med mörka färger i mitt minne. — Då reste du bort. Min far hoppades, alt din frånvaro skulle komma mig alt glömma dig, men motsatsen inträftade. Din bild inpräglades allt djupare i milt hjerta, och tanken på dig ledsagade mig öfverallt. Jag bler tungsint och folkskygg, och min helsa försvagades ögonskenligt. Min far, varseblifvande hvad som föregick med mig, blef så småningom mildare och vänligare emot mig i silt umgänge, och, slutligen gilvande efter för mina böner, lemnade han mig Silt samtycke till att resa efter dig, för att hemföra dig som min hustru, dock — min älskade Rachel! blott under det uttryckliga vilkoret, att du gick öfver till kristendomen. Se, derför har jag bedt