Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1845, sida 2

kärlek, som bringar mig till förtvislan, i det den utgör ett hinder for uppnåendet af mitt lifs högsta önskan. Vill du då aldrig gilva vika för mina böner? Vill du ej, genom en öfve gång till var religion, undanrödja de hinder, som stå i vägen för vår förening? Du vet, alt det icke är för min egen skuld, som jag bönfaller dig derom, ty min kärlek till dig är vida upphöjd ölver alla dylika konsiderationer, men det är mina pligter mot den, som jag har att tocka för min tillvaro, mina pligter mot min gamle far, som hindra mig från att taga ett steg, som skulle nedkalla hans förbannelse öfver mitt hutvud. 0. lät beveka dig! hos dig komma icke dylika konsideralioner i fråga; ty din far delar ingalunda din kärlek till ert folks seder och bruk — ja, han skulle kanhända ej ogerna se, att du gjorde ett sleg, som vid hans sräånsalle kunde försäkra dig om en sorgsri ställning i samLånct. Rachel! jag vet, alt du älskar mig; låt då icke mina ord spårlöst försvinna! Bönhör mig! Några ögonblick förflöto i djup tystnad. Damen tycktes vara stadd i en inre strid. Slutligen utbrast hon med haftighet: vNej, William! nej, det får icke ske, det kan icke ske! Det är med oändlig smärta jag ultalar dessa ord, men det kan icke vara annorlunda. Har du icke sjelf en gang sagt, att det allmännas väl stod vida upphöjdt osver hvarje personligt interesse? Dessa dina ord har jag inpräglat i min hugkomst. bet är samma tanke, som lifvar mig i detia CHnmlich; det är den, som förmår mig att bekämpa mill eget hjertas åtrå för att följa de högre plig är, som äiega mig. Ditt folk har en ordnad statsförfaltning, gemensamma iuteressen göra det enigt och sammanhålligt; det har ett land all lefva och kämpa för, mitt folk deremot selas allt detja; — Inen bör jag icke just derföre så mycket starkare hälla fast de få band, som ännu sammanbmda del? Bör jag ej åsidosätta mitt eget timliga nteresse jör det högre att med lif och själ till