Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1845, sida 1

ninge-aristokratien och oåtkomligt af lagarne; elt skrå, som upprest sig öfver konstitutionen och hvars hela verksamhet är i uppenbar strid emot dennas anda. Snart visade sig, att den uppgifna afsigten med denna förening, att neml. åstadkomma en ordentligare redovisning af bokhandels-kommissionärerne, helt och hållet var förfelad, ty de mäktigare förläggarne erhöllo hädanefter som förut vanligtvis ordentlig redovisning, och de smärre förläggarnes klagan öfver bristande redovisning ledde — tvärtemot föreningens stadgar — ej till någon åtgärd från föreningens sida. Under sådana omständigheter, skulle det visserligen tyckas, att föreningen: snart skulle dö sotdöden; men den, som något närmare känner andan af penningaristokratien, vet ock hvad band denna aristokrati lägger på de svaga, som af missförslådt begrepp om eget bästa lätt låta sig af de mäktige ledas. För några dagar sedan hade detta åvåällofliga embeten — ty så bör väl Föreningen rätteligen benämnas — ett sammanträde, dervid en af ledamöterne, som ej tillhör den maktegande aristokratien inom Föreningen, nästan hundsvotterades, derföre alt ban, ehuru ej på eget förlag, tryckt en skrift, som de fleste af föreningens ledamöter ansågo skandalös. Nu innehälla Föreningens stadgar aldrig ett ord om Föreningens rätt att censurera de skrifter, som af Föreningens ledamöter förläggas, än mindre dem, som af ledamöterne endast tryckas; men icke dess mindre uppstod fråga om utvotering, något som ej med en bokstaf i stadgarne finnes vidrördt. Några närvarande ledamöter sökte taga den ansatte boktryckarens försvar, under förmenande, att en boktryckare hvarken bade moralisk eller juridisk skyldighet att censurera kommissionstryck, utan fastmer, då namnsedel vore lemnad och betalningsvilkoren öfverenskomne, vore moraliskt förpligtad alt trycka hvaje arbete, helst i annat fall hela yttranderätten skulle råka i händerna på våra boktryckare, hvilket ej öfverensstämde med andan af vår tryckfrihetslag och kunde leda till ganska vådliga resultater. Dessa talare pedtystades och fingo ej yttra sig till punkt. Slutligen afstod man från den rysligt tillämnade utvoteringen, men fattade i stället det beslut, att den, som trycker eller försäljer karrikatyrer eller skrifter af osedligt innehåll eller skandalösa skrifter, skall uteslutas från Föreningen. Genom detlta beslut bar således en fullkomlig censur blifvit oss. gilven och hela vår tryckfribet de facto störtad, samt en litterär areopag organiserad, deruti de fleste bisittarne, med all aktning för deras personer i öfrigt, ej ens äro hvad man kallar litterate, utan från boddisken eller tryckpressen direkte klifvit upp till censorsvärdigheten. Jag är, på intet sätt vän hvarken af dosedligav eller åskandalösao skrifter, men jag är en vän till yuranderätten, och fordrar, att då denna är oss i grundlagarne tillförsäkrad, den ej af privatinteresset skall kunna inskränkas, eller af någon auktorilet; långt mindre en sådan Förening som Förlagsföreningen, utöfva någon slags censur. Får denna Förening ohejdadt utbilda sig i den anda, den börjat, skall hela vår litteratur och alla våra litteratörer råka i allt för grofva händer, och af sådan anledning tar jag mig friheten fästa allmänna uppmärksamheten på denna Förenings verksamhet samt serskildt uppmana publiciteten att i detta ämne yttra sig ), ösvertygad att olikheten i politiska opinioner på en fråga som denna ej bör utöfva något inflytande. Upplysningsvis anser jag mig böra nämna, att, då nämnde beslut fattades, Ir fljerta ej var närvarande; men högst förunderligt måste det alltid förefalla, att Aftonbladets förläggare kunnat bidraga till stiftandet af en skråinrättning sådan som (Förlagssöreningen.o Xo