LITTERATUR. I Palarna, af Fredrika Bremer. Stockholm, L. J. Hjerta, 1845. 555 s. stor 12:o, 2 Rdr 42 sk. Bco. Åter ett nytt arbete af den älskliga sörsattarinnan, det första, hvarvid hon afkastat anonymitelens slöja, och utsatt sitt namn, en slöja, som dock hvar och en längesedan genomskådat; ty hvem skulle ej genast känna igen hennes lediga penna. Den förnekar sig ej heller denna gång. Händelserna, de historiska minnena och den romantiska naturen i Dalarne äro på det lifligaste beskrifna, och man tycker sig fullkomligt lefva i dem. Personerna och deras omgilning äro jemvål högst lisligt och sannt skildrade, och man trilves oåndligen väl med dem, fastän Brigitta och Adjunkten äro väl mycket hvardagliga, och Löjtnant Lasse samt Valborg alldeles öfverflödiga och t. o. m. litet träkiga. Imellertid äro de, som sagdt är, så sannt skildrade, att man tycker dem lefva, och ej kan låta bli att intressera sig för dem. Derifrån måste vi dock, till vår ledsnad, undantaga den, som eljest, i början, intresserar mest, neml. Fru Ingeborg. Något, tecknadt med så mycken talang, och, vid utförandet, så misslyckadt, hafva vi sällan sett. Det är nära nog ett missfoster. Ilur är det möjligt, alt en Försattarinna med M:lle Bremers sinkånsla kunnat så misstaga sig, kunnat fela så mot hvad både natur och konst föreskrifva? Ty vi tro ej naturen i stånd att bilda en sådan motsats, som alt en menniska kan vara så god, glad, lugn och säker i sitt uppträdande, som Fru Ingeborg, och derjemte, i sitt inre, dölja ett brott både mot Gud och menniskor. Det är neml. ett obestridligt brott mot Gud att för den, som man egnar bela sin kärlek, sitt lif, och som egnar silt tillbaka, förtiga sin vigligasle hemlighet, som derjemte rör honom så nära; alt förtiga den, ej allenast före den