PARISAREN TILL SJ ÖS.) EFTER EUGÖNE SUH. III. Hade Mathieu Guichards Capitain varit ledamot af något Psychologiskt samfund, skulle ban haft ett godt tillfälle till öfning, uti att studera Mathieus karakter; men den gande sjobjörnen analyserade icke ena gång sig sjelf; han åtnöjde sig med alt prygla eller berömma Mathieu, allt efter sörljengt. Underrattad om resultatet, föll det honom aldrig in, att undersöka orsakerna; han uppgjorde alla räkningar, som han SFell sade, endast på två Sätt, antingen med knytnäfvarne eller erogglasel., Det är svårt alt asgöra, huruvida Mathicus vägskål hade lutat till förmån för knoytlnafven eller grogglaset, sedan han gick om bord på La eharmante Louise, och i sjelfva verket hade han hvarken vunnit eller tappat härpå; ty den, som vid så ung8å ar nedsjunker uti Pariserlifvets alla laster, förmår aldrig helt och hållet afskudda sig dem, och sorlorar sis i dess irrgångar. Mathieu hade äfven här bibehållit denna håglöshet, lättja, och öfvergående lifiighet, som utmärkte hans barndom; denna Öögonblickliga uppbrusning, som trotsade hvarje hinder, men han saknade fasthet i karakteren och uthallighet i mödor och arbeten. Var det frågan om en svår manöver i lugnt väder, då var Parisaren feg, lat och tyst; men om åskan ick. om vinden tjöt i tacklingen, (man påstår orkanen liksom tilllager uti styrka och kratt, vid det trötsande motstanel den röner), då var barisaren ytterst på rånocken eller på bramisalningen, ty här förelanns ej något tungt arbete, intet ankare alt uppvinda, endast ett tåg alt kappa; i sanning här vagadv han lifvet, ty det var intet tröttsam t, OCh Parisaren var vid dessa tihlällen lika lugn och Pad. Som en gammal matros. ) Se N:o 93.