För att sullända denna teckning af en stor andes dödskamp, vilja vi endast tillägga, alt Armand Carrel på någon tid hade bekommit anonyma bref, i hvilka man än hotade, än hånade honom; man kallade honom en lejd gladiator och spådde honom såsom straff tör det oinskränkta välde, man sade hans kralt utöfvade, en näraförestående och tragisk ändalyckt. Några af dessa bref voro försedde med symboler af elakt förebud, till exempel en pistol och korslaggde värjor. I bättre tider skulle Armand Carrel blott hafva föraktat en dylik nedrighet, men under den grad af modlöshet, i hvilken ban nu var försänkt, kunde han icke gora sig fri från en hemlig ångest, och han plågades af hemska aningar. En sång berättade han sina förtroligaste vänner en drom, som eatlatligt förföljde honom: Min moder visade sig for mig i sömnen. Hon var svartklädd, och hon betraktade mig oafvändt med sina lärsyllda ögon. Förskräckt frågade jag henne: öfver hvem gråter du? Ofver min fader? Nej. Ö:ver min broder? Nej. För hvem sörjer du då? For dig, min son. Dagen efter denna profetiska dröm skref Armand Carrel i pNationalb de rader, som vi ofvansör omnämnt, och som framkallade Girardins omlal a svar. Iladdle striden blifvit inledd på elt sådant sätt, alt en duell nödvändigt maste blitva följden deraf, om den fortsattes i den en gång pabegynta tonen? Carrel bade en allt för liflig hedershänsla, för att detta ell cuda ögonblick skulle kunna ingitva honom någon Lelsuklighet. Ledsagad af sin vän Adolf Thibaudeau, en mycket törtjent man, begaf han sig så fort som möjHet till Givordin,idet fasta beslutet, att antingen utverka en ofientlig förklaring eller erhålla upprättelse. Med sin molstondares tidning i banden inträdde han i dess r jan gjorde väld på sig sjelf, för att hibehålia sill lugn, och så väl hans sält att vara som hans tal voro ytterst hötliga. men knappast bade han begynt alt förkunna sill ärende, förrän Girardin yttra